Tror du inte att jag skulle vilja vara normal? Tror du att jag skapar problemen vi har bara för att jag tycker att det är roligt?
Du tror att jag är en av dessa människor som gillar att göra andra människor förvirrade och sända tvetydiga signaler? Ingenting av detta är sant.
Jag skulle kunna döda för att vara normal. Men att ha ett problematiskt liv är det enda sättet jag vet.
Jag vill inte sända mixade signaler men halva tiden har jag ingen aning om vad jag vill eftersom jag är säker på att oavsett vad jag väljer i livet, kommer min vän ångesten att tvinga mig att ändra mitt beslut.
Jag tycker heller inte om det men till skillnad från dig har jag egentligen inget val, jag måste leva med det.
Jag vill också vakna upp med ett leende på läpparna, ivrig att välkomna allt som dagen har att erbjuda. Men olyckligtvis vaknar jag upp med en klump i magen, sjukt orolig om allt som kan gå fel den dagen.
Och varje ny dag börjar likadant.
Jag vet att min ångest gör det svårt för dig att älska mig, men det gör det också svårt för mig att leva.
Du säger att allt finns i mitt huvud och att jag kan kontrollera det om jag anstränger mig tillräckligt. Tror du inte att jag försökt redan? Tror du inte att jag vet det?
Men du har ingen aning om hur det känns att ha en outtröttlig hop känslor i huvudet som inte vill försvinna. Ingenting jag gör verkar fungera, ångesten har tagit över min hjärna och den vill inte släppa taget.
Du har ingen aning om hur svårt det är att fokusera på vad människor säger medan min ångest och min osäkerhet angriper varje cell i min kropp.
Exempelvis, när du för någon dag sedan försökte lägga upp planer för mig och dina vänner tillsammans och jag fick panik med en gång.
Jag fick panik gällande själva tanken på att vara omgiven av dina vänner, det är så irrationell min ångest är.
Du fortsatte hela tiden och förklarade hela planen i detalj men så fort du tog upp ämnet så kunde jag inte höra någonting annat.
Du pratade och det blev för mycket för mig. Jag fick panik. Jag blev rädd.
Tänk om de inte tycker om mig? Tänk om jag säger någonting dumt? Tänk om jag skämmer ut mig själv eller om jag skämmer ut dig?
Tänk om de frågar mig någonting personligt och jag rodnar eller börjar stamma?
Tänk om jag blir konstig, tänk om de inte anser mig vara god nog åt dig och tycker att du borde skaffa dig någon som är normal och som inte har med sig ett så stort och problematiskt förflutet?
Du ser, det var en enkel, alldaglig uppgift och jag lyckades förstöra det också. Min ångest förstörde det egentligen men det är samma sak.
Vad som anses vara en normal sak att göra förvandlades till en mardröm för mig. Jag fick upp alla mina demoner till ytan och än en gång glömde jag att du inte alls bryr dig om vad andra tycker och tänker om mig.
Jag glömde att du älskar mig, antingen dina vänner accepterar mig eller inte. Jag glömde att jag lovade att jag aldrig skulle tycka illa om mig själv. Jag glömde allt det.
Jag vet att jag fick dig att känna att du måste gå på tårna runt mig. Jag vet att du blir lika konfunderad som jag är själv. Jag vet att du blir tidvis blir både förvånad och mållös. Jag vet att du inte förstår.
Och jag är ledsen. Jag är ledsen. Jag är ledsen att jag inte kan ge dig en förklaring till mitt beteende, jag är ledsen över att jag har irrationella rädslor, jag är ledsen över om mina handflator blir svettiga när jag träffar någon bekant till dig på gatan och att jag inte kan få fram ett ord.
Jag vet att det skulle vara mycket roligare om du blev förälskad i en tjej med en rastlös själ än det är att vara förälskad i en paranoid och ängslig tjej som jag.
Jag vet att det vore mycket enklare att vara tillsammans med en orädd tjej men du valde mig för den jag är och jag kan inte sätta ord på hur mycket det betyder för mig.
Jag förstår att det är svårt och jag har även tänkt på att jag inte vill att du ska lämna mig så förstår jag om du en dag beslutar dig för att göra det.
Jag är hela tiden rädd för att den här kärleken en dag kommer att bli en börda för dig men jag kommer inte att anklaga dig för att du inte stod ut med mig längre.
Det är så jävla svårt för mig, som borde lärt mig att leva med det hittills, så jag kan inte ens gissa mig till hur det känns för dig.
Jag är ledsen för att det tar så lång tid för mig att svara på dina meddelanden, om du väntar för länge på att jag ska ta beslut.
Jag är ledsen för att jag planerar saker som jag vanligtvis inte fullföljer, jag är ledsen för att jag alltid är sen, för att jag tänker för mycket innan jag pratar, jag är ledsen för att du tvivlar på dig själv på grund av mina egna osäkerheter.
Jag önskar att jag kunde få allt att försvinna, men det kan jag inte. Jag kan bara älska dig och hoppas att det är tillräckligt.
Jag vet att det är svårt. Jag vet att jag är kaotisk. Jag vet vad jag gör mot dig och jag är ledsen. Men du ska veta att du är det enda i denna världen som får mig att verkligen anstränga mig.
Du är den enda orsaken till att jag lyckas kämpa mot min ångest och du är den enda som motiverar mig till att lämna min trygghetszon och göra saker som jag vet att jag inte skulle kunna göra alldeles själv.
Jag är ledsen för att jag är svår att älska men jag är tacksam över att ha någon som dig som stöttar mig, även när jag inte förtjänar det.
Tack för att du stannar och du finns där för mig, även när jag är vedervärdig. Tack för att du väljer mig, även om du kan ha miljontals andra. Tack för att du älskar mig med alla mina fel och brister.
Tack för att du älskar mig, även när det är svårt. På grund av dig är jag lite mindre rädd för att leva livet.
