När jag ser tillbaka på mitt liv så måste jag erkänna att jag har gjort ett par dumma saker. Jag har gjort många felaktiga val och fattat hemska beslut.
I sanningens namn så beror det mesta på att jag följde mitt hjärta. Och jag kan inte säga att jag ångrar varje beslut fastän det visade sig att vissa var helt fel.
Men det finns något jag ångrar i mitt liv och det är kopplat till mannen jag älskade allra mest.
Missförstå mig inte – jag ångrar inte att jag älskade honom, fastän jag kanske borde göra det. Men jag har alltid vetat att du inte kan styra över vem du älskar, trots att den personen inte förtjänar dig.
Jag ångrar inte att jag älskade honom fastän han aldrig älskade mig tillbaka; åtminstone inte hur han borde ha gjort det.
På samma sätt som jag inte kunde hindra mig själv från att älska honom, så kunde inte han tvinga sig själv till att älska mig.
Jag ångrar inte att jag gav honom mitt hjärta trots att han sårade mig.
Det var något jag ville göra just då, och på något sätt var min kärlek till honom den vackraste jag har upplevt, trots smärtan jag fått gå igenom.
Det enda jag ångrar är att jag jagade en man som uppenbarligen inte ville vara med mig.
Att jaga en man som inte förtjänade mig och att förlora min stolthet och värdighet på grund av honom.
Jag ångrar att jag förminskade mitt värde för att jaga honom.
Det var inte så att den här mannen inte vill ha något alls att göra med mig. Han ville ha mig men på sina egna villkor.
Nu vet jag att under tiden vi var med varandra så var vi i något som nästan går att kalla för relation.
Egentligen var det jag som levde i en relation med honom medan han levde ett singelliv.
Jag vara enbart med honom, fastän han aldrig bad om det, medan han aldrig blev redo för att bara vara med mig.
Jag satte alltid honom först medan han aldrig ens tänkte tanken av att sätta mig på sin prioritetslista. Jag var alltid behandlad som ett alternativ.
Jag älskade honom mer än mig själv, och den enda människan han någonsin älskat är sig själv.
Och det värsta är att jag visste detta hela tiden men jag vägrade erkänna det. Det värsta är att jag medvetet fortsatte jaga denna man fastän jag visste att han aldrig skulle ge mig det jag förtjänar.
Trots det ville jag att han skulle vara min och det var mitt enda mål i livet.
Jag var bokstavligen redo att göra vad som helst bara för att få honom att vilja vara med mig.
I flera år bad jag om hans kärlek och uppmärksamhet. Jag bad om att få vara hans till vilket pris som helst.
Men ingenting fungerade. Allt jag gjorde var förgäves och han fortsatte avvisa mig.
Jag kunde inte förstå varför han gjorde det.
Var jag problemet? Var jag inte tillräckligt bra? Vad gjorde jag för fel? Och vad kunde jag gjort annorlunda?
Var han känslomässigt instabil? Var han rädd för att ge mig hela sig?
Men sedan slog det mig. Den här mannen ville inte vara min av en enkel anledning: han kunde inte älska mig tillräckligt.
Och det fanns ingenting jag kunde göra för att ändra på det.
Och jag förlåter honom för det.
Jag förlåter honom också för att han på ett sätt höll mig kvar istället för att lämna mig för gott när han visste att det bara var så han kunde sätta stopp för mitt elände.
Det var trots allt jag som hade tillåtit honom göra det. Det var jag som fortsatte dra tillbaka honom in i mitt liv varje gång han lämnade mig.
Men jag kan inte förlåta mig själv för en sak.
Hur mycket jag än vill så kan jag inte förlåta mig själv för att ha jagat en man som inte ville vara min.
Jag kan inte förlåta mig själv för all förnedring och för att jag inte accepterade det faktum att han inte var värd all kärlek och uppmärksamhet jag gav honom.
