Jag börjar långsamt inse att jag inte bör tänka två gånger på de människor som inte bryr sig om mig. Jag kommer inte gå en extra mil för alla som inte förtjänar det.
Fram till nu gjorde jag motsatsen – varje gång.
Jag gav min tid och min kärlek till fel människor. När tiderna var tuffa för mig och jag behövde deras hjälp var allt jag fick i gengäld inget annat än avslag.
Jag insåg att jag inte borde ha slösat bort min tid på denna ensidiga kärlek och ohälsosamma giftiga relationer. Dessa förbindelser förstörde mig.
De människor som var i den andra änden av den historien använde mig och slängde sedan bort mig som en begagnad mopp när de var färdiga.
Jag är färdig med att göra alla andra till högsta prioritet medan jag är på andra plats hela tiden. Dessa människor kommer inte få en ny chans med mig – inte längre.
Jag gav andra allt jag hade och nu är jag kvar med ingenting. Det är inte det liv jag vill ha för mig själv och jag börjar sakta inse det.
Jag insåg att jag vill vara vad jag är och inte vad andra vill att jag ska vara. Jag vill bryta regler. Jag vill trotsa allt jag inte accepterar som rätt.
Jag vill bryta alla de dumma regler som någon kokat ihop så att det skulle bli lättare för dem. Men det är inte lättare för mig. Jag ska göra det på mitt eget sätt.
Jag vill visa mina känslor för världen och inte dölja dem som om de är något jag måste skämmas över. Jag vill visa för världen att jag har ett starkt och bestämt sinne men ett mjukt och kärleksfullt hjärta.
Jag vill inte gömma sig bakom mitt hårda yttre bara för att någon berättade för mig att det är lättare på det sättet, att jag inte kommer bli sårad.
Men, jag vill bli sårad. Jag vill göra misstag. Jag vill leva genom fel sorts relationer och dumma misstag. Jag vill göra misstag, för annars kommer jag aldrig att lära mig av dem. Jag skulle vara okunnig om livet och det är jag inte.
Jag vill gråta då jag är ledsen och jag vill le då jag är glad. Jag vill inte låtsas att jag är något som jag inte är.
Jag börjar långsamt inse att jag inte bryr mig ett jävla dugg om någon av de sakerna längre.
Jag är redo att sluta stressa över saker som inte är viktiga för mig. Jag har insett att jag inte är född in i denna värld för att göra alla oförrätter rätt för andra människor.
Det är inte mitt uppdrag. Varje gång jag gjorde det, blev jag på något sätt krossad.
Jag har bestämt att jag ska kapa banden till dem som gör mig olycklig och missnöjd.
Jag vet att det inte kommer bli lika enkelt som sagt i början, men jag är säker på att jag får ett tackbrev från mitt framtida jag.
Jag börjar sakta inse att jag förtjänade allt jag fick. Ingen gav mig det utan någon speciell anledning. Jag jobbade hårt hela mitt liv och jag har försökt att vara den bästa versionen av mig själv.
Nu börjar jag inse, utan falsk blygsamhet, att jag lyckades med min plan.
Jag har insett att min åsikt är viktig. Jag har insett att jag inte är ett vilset och osynligt ansikte i publiken. Jag är den du kommer att märka först.
Jag vet vad jag vill vara. Jag vet i vilken riktning jag vill gå. Det finns bokstavligen ingen som kan få mig att avvika från min väg.
Jag vet hur jag ska arbeta på min karriär och hur jag kan uppnå saker som jag har drömt om hela mitt liv. Jag vet att jag inte kommer dit över en natt.
Det krävs hårt arbete och uthållighet för att uppnå alla de saker jag vill ha.
Jag börjar sakta inse att jag är omringad av skitstövlar. Jag är omgiven av människor som inte bryr sig om någon eller någonting.
Jag är rädd för att de förgiftar mig med sina giftiga tankar och att de säger att jag inte är tillräckligt bra, att jag inte kan göra det.
Jag är färdig med att låtsas jag mår bra när jag inte gör det. Jag vill vara mitt autentiska jag. Om jag känner mig som skit, vill jag kunna känna det utan att någon dömer mig. Jag vill vara den jag är.
Det viktigaste jag har insett är att jag måste begränsa mina förlåtelser, för att vissa människor inte förtjänar att bli förlåtna, vissa människor förtjänar inte att få en ny chans.
Jag har insett att jag får bli besviken och jag får skriva bittra texter som den här. Jag har lov att känna smärta och visa den utåt eller hålla det inuti. Jag får göra det jag tycker är rätt.
