När du är i ett förhållande med någon borde det vara naturligt för den andra personen att vara vinden under dina vingar.
Den här personen borde vara ditt största stöd och din största beundrare. Han borde vara den första som uppmuntrar dig när du känner dig nere eller när du har det svårt. Naturligtvis borde du göra samma sak i gengäld.
Det är naturligt att ni två är partners och att ni borde stötta varandra.
Men det var aldrig så med dig. Jag vet inte om du fruktade min styrka eller om du helt enkelt kände dig osäker och ville sänka mig till din nivå men faktum är att du alltid gjorde allt som stod i din makt för att håna och nedvärdera mig.
Naturligtvis var ditt beteende till en början finkänsligt. Du förolämpade mig inte direkt men du såg alltid till att påpeka att du var bättre än mig och du nedvärderade mig på alla sätt och vis.
Men med tiden började du allt oftare att nedvärdera mig och behandla mig illa på ett mer direkt sätt och inte lika finkänsligt. Du tog varje tillfälle i akt att få mig att må dåligt i mig själv och du fick mina osäkerheter att gro.
Med tiden började du förolämpa och förlöjliga mig inför andra också.
När du först träffade mig var jag en stark kvinna som visste sitt värde och du hade inte en chans att bryta ner mitt självförtroende.
Men med åren lyckades du på något sätt komma mig inpå livet och jag började ifrågasätta om allting du sa faktiskt var sant.
Under åren som gick förvandlades jag till en tjej som ifrågasatte varje steg hon tog, en tjej som ifrågasatte sitt värde och en tjej som ibland även ifrågasatte sin egen psykiska hälsa.
Jag började tvivla på om jag var tillräckligt söt eller vacker, om jag var tillräckligt smart och om jag förtjänade att vara tillsammans med dig.
Närhelst jag började tänka på någonting hörde jag en röst i mitt huvud som sade att jag inte skulle klara det och att jag borde ge upp.
Jag började tvivla på min kapacitet och förmåga gällande allting i livet.
Jag började tvivla och ifrågasätta min karriär, mitt förhållande med andra människor och mest av allt, jag började ifrågasätta mitt förhållande till mig själv.
Jag började ifrågasätta mig själv; om någon kunde älska mig och om jag var värd någons respekt och uppskattning. Och det värsta var att jag började ifrågasätta om jag var värd min egen kärlek och respekt..
Jag började ifrågasätta om jag var tillräcklig och varför jag inte räckte till.
Och när jag erkände för mig själv att allt detta var mitt fel, började jag även ifrågasätta min psykiska hälsa. Jag trodde att du älskade mig villkorslöst och att det var omöjligt att du skulle vara en person som manipulerade mig.
Naturligtvis skulle jag aldrig erkänna detta högt, inte ens för mig själv. Jag försökte dölja åsikterna om mig själv men det betyder inte att jag inte hade sådana tankar.
Allt det var ditt fel.
Jag vet det eftersom jag återfick mitt självförtroende i samma ögonblick som du lämnade mig.
Naturligtvis hände det inte över en natt och det är fortfarande en process, men jag kände den här oförklarliga friheten i samma ögonblick som du lämnade mig.
Visst, det var smärtsamt men även befriande.
Men jag skriver inte allt detta för att jag hatar dig för allt du gjort mig och jag gör det inte för att jag kräver eller behöver en ursäkt.
Jag berättar allt detta eftersom jag vill att du ska veta att du inte har lyckats. Jag vill att du ska veta att du inte har lyckats döda min själ och att du inte har lyckats förstöra personen jag en gång var.
Jag berättar allt detta för dig eftersom jag vill att du ska veta att jag är tillräckligt bra.
Visst, du var nära att ta död på min själ men jag lyckades resa mig ur askan, mycket starkare än någonsin tidigare.
Och jag vet hur värdefull jag faktiskt är. Jag vet att det inte finns någon orsak till att jag ska känna mig osäker. Jag vet mitt värde och jag är säker på att varken du eller någon annan kan förminska det.
Mest av allt, jag vet att jag aldrig borde ha tvivlat på mig själv. Istället är du det som borde ha gjort det hela tiden.
