Kära bästis,

Jag vet att jag är en enda röra. Jag vet att jag ibland inte har någon aning om vad jag gör med mitt liv och att jag ofta är vilsen. Jag är medveten om att jag inte har räknat ut allt och ibland skrämmer det mig.

Men på något sätt skrämmer det inte dig. Hur hjälplös jag än verkar så tror du alltid på mig.

Även när jag tvivlar på mig själv så gör inte du det. Även när jag inte ser en utväg så tror du alltid att jag kommer att hitta en, och tack vare ditt stöd lyckas jag alltid få det att fungera på något sätt.

Jag vet att jag kan vara svår ibland. Jag vet att jag inte alltid lyssnar, och oavsett hur många gånger du varnar mig för någonting eller någon så tar jag inte ditt råd.

Men trots det bemöter du inte mig med ett ”Vad var det jag sa?”. Istället erbjuder du alltid din axel att gråta mot och du tröttnar aldrig på mitt drama.

Trots alla mina dåliga sidor stannar du alltid kvar och älskar mig precis som jag är. Du ser förbi mina misstag, du ser mig inte genom mina brister och du tjatar inte om mina dåliga beslut.

På något sätt ser du alltid det goda i allt och du fortsätter se det goda även i mig. Jag vet inte vad jag har gjort för att förtjäna det, och jag vet att jag inte säger detta ofta, men jag är tacksam för att jag har någon som dig i mitt liv som tar hand om mig.

Du slutade aldrig tro på mig. Oavsett hur många gånger jag försökte stöta bort dig, oavsett hur långt ned jag hade fallit, så var du kvar när alla andra lämnade mig. Du fanns vid min sida utan att ens tänka på att lämna mig.

Du tillät mig aldrig att vara på botten. Du tillät mig att falla för att det är livet, du vet, men du lät mig aldrig vara kvar på botten. Tack vare dig visste jag alltid att de starkaste personerna inte var de som aldrig hade fallit, utan de som lyckas ta sig upp efter ett fall.

Du hjälpte mig att varje situation som en läxa. Och ur varje misstag kunde jag se någonting gott, men enbart för att du hade lärt mig att se på det från ett annat perspektiv.

Du såg alltid igenom mig. Hur högt jag än skrattade och hur lycklig jag än försökte se ut så lät du dig aldrig luras. På något sätt visste du alltid när jag låtsades vara glad och du lät mig aldrig komma undan.

Jag minns ditt ”Skippa skitsnacket, jag vet att du inte mår bra”. Du fick mig att inse att jag går igenom en tuff period när jag försökte övertyga mig själv om att allt var okej.

Och när jag föll framför ögonen på dig så lät du mig inte vara kvar i det. Du hjälpte mig att pussla ihop mina trasiga bitar.

Tack vare dig kände jag mig aldrig ensam. Oavsett vilken situation jag befann mig i så visste jag att jag alltid kunde räkna med dig.

Du fanns alltid där för mig, du lämnade mig aldrig ensam under mina mörkaste dagar, du lämnade mig aldrig när jag behövde dig och du gav aldrig upp fastän det kanske var det jag förtjänade.

Med detta brev vill jag tacka dig. Jag vill att du ska veta att jag uppskattar allt du har gjort, fortfarande gör och kommer att göra i framtiden.

Jag vet att du kommer finnas där för mig även i framtiden eftersom du har visat att du inte lämnar min sida och att du inte har den avsikten. Du har bevisat för mig att du aldrig kommer vända mig ryggen, oavsett hur tufft det blir.

Jag önskar att det fanns fler människor som du på denna jord. Jag önskar att alla hade en möjlighet att ha någon så snäll och fantastisk som du i sitt liv.

Du är en sann välsignelse och jag har ingen aning vad jag har gjort för att förtjäna dig, men jag vet att jag har dig.

Kära bästis, tack för att du håller min hand genom mina mörkaste dagar, tack för att du gör mina lyckliga dagar ännu lyckligare och tack för att du är min klippa.

Med kärlek,
Tjejen som skulle vara vilsen utan dig