Hon borde ha stannat för alltid. Hon ville det. Hon ville älska dig i resten av sitt liv. Men vet du vad du gjorde? Du lät henne gå. Du lät henne försvinna ur ditt liv, och nu, är du ledsen.
Du krossade hennes otroligt stora hjärta. Du tog det och du krossade det i miljontals bitar.
Och hon är inte ledsen för att du gjorde det eftersom hon vet att om man älskar till fullo, måste man vara förberedd på att få hjärtat krossat.
Om du vill älska av hela ditt hjärta måste du öppna dig och bryta ner dina murar. Du måste vara sårbar och du måste kunna lita på personen du älskar.
Hon gjorde allt det och det slog slint. Hon litade på kärleken, men kärleken bet tillbaka.
Det här hemska är precis det som hände när du lät henne försvinna – just då, i det ögonblicket, när hon stod vid ytterdörren med tårar i ögonen och tittade på dig och hoppades att du skulle göra någonting för att behålla henne.
Du gjorde ingenting. Du var alltför feg för att göra någonting överhuvudtaget för att hindra henne från att gå sin väg.
Nu saknar du henne.
Och det har du absolut ingen rätt till att göra. Du kunde ha förvandlat det du hade till någonting som hade kunnat vara i evighet.
Du hade den där rena och vackra kärleken. Den fanns där, mitt framför näsan på dig, men du uppskattade den inte. Och därför förtjänar du den inte heller.
Så, sakna henne inte eftersom du inte är värd att sakna henne.
Nu när hon är borta inser du vad du hade och vad du jagade iväg. Det är nu, när du inte har henne längre som du inser vilken tur du hade som var tillsammans med henne.
Nu ser du hur ditt liv är utan henne, och nu inser du vilken glädje och lycka hon spred med sig med sitt leende varje dag.
En annan man skulle kunna döda för att vara hennes pojkvän. En annan man skulle ge allt bara för att vara tillsammans med henne och du bara kastade bort henne.
Nej, du har inte rätt att sakna henne.
Nu när hon är borta har du insett att medan ni var tillsammans tog hon fram allt det bästa i dig. Du var en bättre person tack vare henne.
Och erkänn det, du älskade det. Du var lycklig och nöjd och du visste inte varför.
Men nu när du har förlorat henne inser du att hon är orsaken, och att du begått ditt livs största misstag.
Hon var kärleksfull och lojal. Hon brydde sig om dig och hon prioriterade dig och dina behov eftersom hon älskade dig.
Hon visste att du var lite problematisk, så hon lät många saker slinka igenom. Hon förlät dig så många gånger att du inte ens visste om att hon var arg.
Hon behöll detta för sig själv eftersom hon ville ge dig en chans att komma underfund med dig själv. Hon ville hjälpa dig att bli en bra och kärleksfull person.
Du kunde inte uppskatta det hon gjorde. Du kunde inte respektera allt hon gjorde för dig och du förlorade det. Kan du se hur fasansfullt ditt liv är nu, utan henne?
Kan du se vad du kunde ha haft om du bara hade öppnat dina ögon, om du inte bara hade tagit henne för givet?
Du såg hur allt höll på att bli verkligt och du fick kalla fötter. Du blev rädd för livet, rädd för att stadga dig.
Du vägrade växa upp och du förblev den samma. Nu är du ledsen och nu vill du ha tillbaka allt.
Gissa vad? Du förtjänar det inte!
Du borde ha tänkt på det när hon låste in sig på rummet och kvävdes av sina egna tårar och frågade sig varför.
Du borde ha tänkt på henne när hennes hjärta förgäves skrek ditt namn.
Du borde aldrig låtit henne lida som hon gjorde. Du borde aldrig låtit dig själv vara orsaken till hennes smärta.
Hon har suddat ut dig ur sitt liv och hon kommer aldrig att gå tillbaka till dig. Du fick din chans och du sumpade den.
Du ångrar det nu och du är ledsen att du lät henne gå. Men du ska veta en sak – det får henne inte tillbaka. Ingenting får henne tillbaka.
Hon har lidit, hon har läkt och hon har gått vidare.
Du, du kommer att fastna i ögonblicket du insåg att du gjort ditt livs misstag när du lät henne försvinna ur ditt liv.
