Jag trodde aldrig på någonsin att skulle sitta och fundera på att lämna dig.
Men, nu sitter jag här och ena dagen funderar jag på att lämna dig för att nästa dag tänka på hur mycket jag älskar dig. Och i all den röran som kallas kärlek, vet jag inte vilket beslut som är rätt att ta.
Jag vet inte om rätt beslut är att lämna dig eller stanna kvar? Men ibland önskar jag att du var så långt bort från mig som möjligt.
Ibland för du med dig så mycket kaos att jag trippar fram på tå för att inte såra dig.
Jag tänker mig för när jag pratar med dig och oavsett hur mycket jag än skulle önska det, så kan jag inte berätta allt om mig själv och mitt liv för dig.
Jag kan inte berätta om andra människor som jag känner mig trygg och lycklig tillsammans med. Jag kan inte göra det eftersom du då skulle känna dig utanför.
Jag sätter dig alltid i första rummet, och om jag nu skulle priotera mig själv, så kommer allt att falla samman.
Det har redan börjat och jag kan bara inbilla mig vad som skulle hända om jag inte anstränger mig lite.
Du vet, du var min bästa vän en gång i tiden. Jag kunde ha berättat allt om mig själv och du skulle aldrig ha dömt mig. Men någonstans på vägen förändrades allt.
Du är inte samma person längre och jag har också förändrats.
Men vet du vad det värsta är? Vi har båda förändrats till det sämre. Vi går mot ett håll som inte är bra för någon av oss, men vi vägrar fortfarande att ge upp om varandra.
Jag sårar dig och du sårar mig men vi är fortfarande tillsammans. Men jag vet faktiskt inte om det är den sortens kärlek som jag vill ha resten av livet.
Jag vet inte om jag klarar av detta längre. Oavsett hur mycket jag försöker så kan jag inte ge upp hoppet om dig. Och det spelar ingen roll hur mycket kärlek jag visar dig, så vill du inte acceptera den av någon anledning.
Det känns som att du inte litar på mig när jag säger att jag älskar dig.
Det känns som att du tror att jag ljuger för dig om allting och ingenting, att jag vill lura dig. Men hjärtat, jag har aldrig tänkt i de banorna. Jag respekterar dig tillräckligt mycket för att lämna vårt privatliv åt sidan.
Det vi har, bra eller dåligt, är någonting som bara tillhör oss.
Det är därför som jag aldrig avslöjar några hemligheter om det vi har tillsammans. Det är därför jag aldrig berättar för mina vänner om alla problem vi har. Jag håller det dolt, i hjärtat, långt ifrån andra.
Jag berättar inte för andra människor hur du har förolämpat mig och att jag lidit på grund av dig.
Jag berättar inte att hela min värld hållar på att rasa samman och att jag håller på att förlora mitt livs kärlek.
Jag håller tyst och lider i tysthet, om jag berättar att vi håller på att göra slut så kommer i princip ingenting att förändras ändå.
Allting kommer att vara som det varit. Du skulle bara hata mig ännu mer och slutet skulle bara komma lite snabbare.
Jag vill att du ska veta att jag lever för dagarna då vi inte bråkar. Jag lever för stunderna när vi sitter uppkruppna i sängen och tittar på gamla filmer, som vi brukade göra.
Och då känns det som att allt är som det brukar vara. Allt ser precis likadant ut. Din hand i min, mitt huvud på ditt bröst och din lukt som helt och hållet förtrollar mig.
Du är här, du berättar att du älskar mig och att det inte finns någon plats du hellre skulle vilja vara på än här hos mig, i mina armar. Du säger att du älskar hela mig och att du är avundsjuk på alla dessa människor som vill stjäla mig från dig.
För jag är luften i dina lungor (det är så du uttrycker det). Jag är din enda ljusa punkt och att du inte kan leva utan mig. Under några dagar känns det som att jag tagit rätt beslut i att stanna kvar hos dig.
Då, helt plötsligt, ändrar du dig. Du förvandlas till en person som jag aldrig trodde att jag skulle leva med.
Du börjar döma mig för minsta lilla och du låter mig inte ens andas. Än en gång, i dessa ögonblick, känns det som att jag borde lämna dig. I dessa ögonblick ser jag ingen utväg.
Ingen kan säga att det bara är ett bråk som alla andra, som varje förhållande har. Det är så mycket mer än bara ett simpelt bråk. Det är hjärntvätt. Det är känslomässig misshandel. Det är mindfucking.
I dessa ögonblick hatar jag dig för den du blivit. Jag hatar att du inte låter mannen jag förälskade mig i synas. Jag hatar att du blivit personen du sa att du aldrig skulle bli.
Personen som är avundsjuk på min lycka, personen som vill att jag ska vara nickedockan han kan manipulera, personen som bara vill ha mig för sig själv och den som beslutar om jag ska vara lycklig eller inte.
Jag vill inte ha det så eftersom det inte är kärlek och vi befinner oss här på grund av det. Om jag måste låtsas att jag är någon jag inte är för att du ska gilla mig, då vill jag inte ha dig eftersom det uppenbart att vi inte är ämnade för varandra.
Kanske idealiserar vi kärleken för mycket. Kanske har vi alldeles för höga förväntningar, nu när saker och ting inte blivit som vi tänkt oss så känner vi oss inte tillfredställda.
Det värsta är att även om allt inte är bra, så lyfter du inte ett finger för att ändra på situationen.
Du gav upp alldeles för lätt och du förväntar dig att allt ska bli bättre. Ledsen att behöva säga det, men så fungerar det inte i kärlek. Kärleken är tvåfilig, om du gav upp om det vi hade så är det absolut ingen ide att jag fortsätter försöka.
Sanningen är den att jag tröttnade på allting och jag vill känna mig tillfreds. Jag vill känna mig fri. Jag vill älska och känna mig älskad. Det viktigaste av allt, jag vill hitta tillbaka till mitt gamla jag.
Och jag skiter i att du inte gillar det. När du gav upp hoppet om mig och det vi hade så har du ingen rätt att uttrycka dig. Du skulle ha engagerat dig, men ledsamt nog så gjorde du inte det.
Ta konsekvenserna och låt mig leva livet jag alltid önskat.
Låt mig leva livet till fullo.
