Jag vet att du inte tar mig på allvar. Varför skulle du? Jag var alltid där oavsett vad som hände, oavsett hur du behandlade mig.
Oavsett hur många gånger jag sa att jag skulle lämna, så stannade jag kvar vid din sida, oavsett hur många gånger jag lovade mig själv att den här gången så menade jag det.
Den här gången lämnar jag verkligen.
Men det är inte längre tid att vänta, tiden är nu. Du nådde brytpunkten inuti mig, där nog är nog.
Jag hotar inte att lämna dig. Det här är inte ett av de spel som kvinnor spelar för att få en mans uppmärksamhet. Det finns inget behov av det. Jag vill inte ha din uppmärksamhet.
Jag vill inte ha något mer från dig längre. Jag är trött. Jag är utmattad och jag är färdig.
Tro inte för en sekund är det enkelt. Det här är det svåraste jag någonsin varit tvungen att göra. Trots allt du har gjort mot mig, älskar jag dig fortfarande.
Men du lärde mig att kärlek är inte tillräckligt.
Den här kärleken jag känner för dig är inte frisk, den förtär mig bit för bit och jag måste springa för livet innan den drar ner mig helt under ytan.
Jag vet att du inte förstår det. Jag vet att du inte ser det. För hur kan jag lämna dig när jag ska vara lycklig att vara i din närvaro?
Du tycker verkligen mycket om dig själv.
Det är delvis i din narcissistiska natur och det är delvis mitt fel för att jag förstärkt ditt ego. Jag satte dig på en piedestal. Jag gjorde dig till världens härskare.
Jag var inte medveten om det då. Jag sa precis hur jag verkligen kände för dig. På något sätt använde du mina känslor och min beundran för dig mot mig.
Du kände dig säker i vetskapen om hur jag mådde.
Det fanns ingen risk för att jag skulle gå någonstans så länge jag tittade på dig med mina ögon fyllda av kärlek.
Du andades överlägsenhet och jag var ovetande om det. Du krävde förklaringar till allt jag gjorde. Du gillade alltid att ha kontrollen.
Du kände dig berättigad att bestämma över mig, att berätta för mig att jag hade fel hela tiden.
Allt var alltid mitt fel, även när du bar skulden. Du kunde spinna en historia så snyggt att du lurade även mig, fast jag visste att sanningen var på min sida.
Du kunde säga saker som “Det där hände inte” eller “Du måste ha drömt det”, så det fick mig att tvivla på mina egna ögon och mitt sätt att tänka. Eller du skulle helt enkelt byta ämne.
Du förstörde så mycket i mitt sinne.
Jag kunde inte skilja verkligheten från de saker du berättade för mig. Jag kände mig som att jag förlorade både sans och vett.
Jag kände mig som om jag inte hade kontroll över mitt liv, mina känslor och mina tankar, eftersom allt var under ditt befäl. Jag kände mig så svag.
När jag bröt förtrollningen och försökte bli min egen person igen, skulle du ta till alla medel och kalla mig alla sorters namn.
I dina ord kunde jag höra den tonen som människor använder när någon inte är vid sina sinnens fulla bruk. Jag tror att jag kämpade mig ur den mardrömmen som jag kallade kärlek.
Jag kunde inte stå ut med alla beskyllningar och känna mig som en eländig idiot hela tiden. Jag uttalade mitt sista farväl så länge men jag tror att det var det sista som fick mig att förändras.
Jag försökte allt eftersom jag älskade dig mer än någonting. Jag ville att vi skulle fungera ihop. Jag försökte resonera med dig. Jag hade varit ärlig om allting.
Jag berättade hur jag kände och hur allting kunde vara annorlunda om vi bara kunde sätta oss ner och prata lugnt om det. Jag var säker på att vi skulle finna en kompromiss.
Du ville inte höra talas om det. Du hade alltid rätt. Allt var mitt fel. Jag förstod bara inte dig och så vidare och så vidare. Varje ord du sa sårade mig.
Varje gång du vände ryggen åt oss försökte jag vända mig mot dig.
Och bit för bit, hittade jag styrkan i mig att lämna. Jag vet att du tror att detta är tillfälligt, att jag kommer tillbaka. Men du tog mig till min yttersta gräns. Det går inte att gå tillbaka.
Speciellt nu när jag tillbringar tid borta från dig, är det som att mina ögon öppnade sig och jag ser allt tydligt nu – allt du utsatte mig för. Jag mår bättre av att vara ensam än att vara i din närhet.
Jag vet att det inte kommer att vara lätt, men jag vet att jag kommer att klara mig.
Jag kommer att arbeta på det förhållande jag har med mig själv, jag kommer att bli lycklig igen och du kommer bara vara ett avlägset, smärtsamt minne.
