Hon trodde aldrig att hon skulle vinna den här kampen. Det var otroligt kämpigt och det varade i en evighet. Du vet, vissa lyckliga stunder försvinner i ett ögonblick men när du är förkrossad verkar det som en evighet.
Så kände hon sig. Hennes minuter blev till timmar av outhärdlig smärta. Det kändes som att hennes hjärta hade blivit slitet i stycken av en ishacka och frusit till is.
Hon trodde aldrig att hon skulle kunna älska igen. Hon trodde aldrig att de tunga molnen inombords någonsin skulle försvinna. Hon trodde att hon fastnat på en väg som hon inte skulle kunna ta sig ifrån.
Hennes resa var lång och smärtsam men i slutändan klarade hon det. Och hon klarade det när hon äntligen hade gett upp.
Hon gav upp hoppet om att kunna vrida tillbaka klockan. Hon insåg att det förflutna borde stanna där det hörde hemma.
Hon beslutade sig för att lämna sina demoner och gå vidare med sitt liv. Hon beslutade sig för att du inte betydde någonting för henne. Inte längre.
Hon gav upp hoppet om att hata dig. Hon vet att det är ditt fel att du försatte henne i det helvete hon var tvungen att genomleva.
Hon insåg att det var ditt fel att hon förlorade sitt fantastiska personlighet i ett destruktivt förhållande. Hon insåg att du manipulerade henne eftersom du inte visste bättre.
Och i början hatade hon dig för det. Hon hatade varje del av ditt väsen. Men när hon äntligen släppte taget om dig, befriade hon sig från dig.
Hon slutade att förakta sig själv. Även om er historia inte hade något vackert slut betyder det inte att det inte var lyckligt från början.
Nej, hon hade många vackra minnen med dig och sorgligt nog höll hon fast vid dem när ni gjorde slut. Så, hon saknade dig.
Hon ville ha dig tillbaka eftersom hon trodde att du kunde förändras, att du kunde gå tillbaka till samma person du var när hon mötte dig.
Men djupt inombords visste hon att det inte skulle hända så hon föraktade sig själv under lång tid för att hon ville vara tillsammans med dig trots att hon visste att det inte var bra för henne.
Slutligen vaknade hon upp ur sin drömvärld och hon hatade inte sig själv längre och hon slutade att sakna dig.
Det var långt ifrån enkelt alla gånger. Det är så att ha ett krossat hjärta. Du tror att du kommer att må bra inom loppet av en dag eller två. Du tror att du kan övervinna allt.
Det viktigaste av allt är att du beslutar dig för att du kommer att komma över det och du övertygar dig själv att du mår bra, men det är du inte. Du kommer inte att må bra på länge.
När han lämnar dig börjar ilskan. Sedan går det vidare till ‘fuck you’-fasen. Men den fasen är inte bestående.
Ena stunden bryr du dig inte överhuvudtaget och han är det sista du tänker på, men nästa ögonblick ser du dig sittandes med fotografier på er två, du gråter så att hjärtat går sönder med tårar tunga som stål rullandes nerför dina kinder.
Allt handlar om att överleva. Det handlar om att behålla sitt förstånd. Det handlar om att läka och glömma eftersom du till slut läker, du glömmer och går vidare med ditt liv.
Det är bara att när ditt hjärta brister så känns det som att det kommer att vara brustet för resten av livet. Ditt liv känns inte är värt att leva. Men då, när allt har gått över, verkar livet inte så svårt som det var från början.
Du ser, den här tjejen inser att hon måste ge livet en andra chans. Hon inser att tiden inte läker alla sår. Hon inser att allt kommer att gå över en dag. Hon kommer inte att sakna honom och hon kommer inte att hata honom.
Det är vad som hände. Hon var tillräckligt smart att ge sig själv en chans att läka. Hon var tillräckligt smart att låta tiden arbeta till hennes fördel.
Hon insåg att hon inte kan rymma från smärtan. Ju tidigare hon känner den, desto snabbare kommer den att försvinna.
Du måste känna smärta och du måste lära dig en läxa annars så fastnar du i tiden, en mycket smärtsam tid. Du kommer att fastna inom dina fyra väggar, chockad över dina egna tårar och det kommer att kännas som en evighet.
Du måste lida och ditt hjärta måste blöda medan såren fortfarande är färska. Tänk på det. När du skär dig själv blöder du och det gör ont.
Men med tiden så gör det mindre ont och såret läker. Det är det tvunget till. Det är naturens lag.
Och även om allt detta kan verka lite töntigt så är det sant. Efter att en viss tid passerat så tittar du inte på foton av er två tillsammans och du fäller inte längre några tårar.
Tanken på honom gör dig inte illamående längre. Det är sant.
Du slutar sakna honom.
