Inte på en miljon år kunde jag ha föreställt mig att jag skulle falla så hårt för en man tills du kom in i mitt liv. Du var allt för mig.
Jag skulle ha gått till jordens ände bara för att göra dig lycklig. Eftersom jag var förblindad av lycka när vi började träffas.
Allt vi hade tycktes så surrealistiskt som en slags dröm jag inte ville vakna upp från. Som det visade sig var det verkligen bara en dröm, och tyvärr hade jag inget annat val än att vakna upp.
Och när verkligheten slog mig, kändes det som att drömmarna var borta och jag hade vaknat från min värsta mardröm.
Det var vad du var för mig – den vackraste drömmen och den hemskaste mardrömmen.
Jag hörde ofta historier om hur människor förändras, hur någonting inuti dem är rått och hur de kan dölja det länge men till slut måste det tränga upp till ytan.
Du övertygade mig om att denna saga är sann och jag kan nu själv bära vittne om den hemska historien.
Du sa att du älskade mig, men du visste aldrig riktigt hur man skulle älska. Du älskade med en kärlek så giftig att den nästan dödade mig inifrån och ut.
Jag kunde inte se det då men jag ser det tydligt nu; du var som en marionettmästare, som drog i alla trådarna. Du sade alla de rätta orden.
Du visste exakt vad du skulle säga och hur du skulle säga det, för att tränga in under min hud och få mig att göra saker på ditt sätt.
Din manipuleringsförmåga var långt över mitt kompetensområde, eftersom jag aldrig hade stött på någon som du tidigare.
Du blandade det bra med det dåliga så skickligt och så naturligt att det inte ante mig vad som höll på att ske tills det var över.
Ingenting var någonsin ditt fel; du gav mig skulden för det jag visste inte var mitt fel. När du förlorade ditt humör och skrek på mig, så var det också mitt fel, jag fick dig att göra det.
Jag var ansvarig för att gå dig på nerverna hela tiden.
Ena stunden kunde du skrika och gapa och få mig att känna mig som den minsta och mest meningslösa av alla väsen på den här planeten och i nästa, kunde du komma med ursäkter för ditt beteende och försköna allt som hänt.
Du kunde säga vad som helst hellre än att erkänna att du var den som bar skulden. Att be om ursäkt var aldrig något du var bekväm med.
Det var alltid lättare för mig att ge med mig och be om förlåtelse. Tills jag inte kunde längre.
En dag bestämde jag mig för att det var nog och jag var tvungen att fly från det helvete jag hade bott i med dig.
Jag älskade dig fortfarande, men jag hade inget annat alternativ än att dra en gräns och sätta mig själv först.
Jag hade glömt hur man gjorde det med dig. Jag hade glömt hur jag älskar, respekterar och uppskattar mig själv.
Jag bygger upp mig själv sten för sten, dag för dag, oavsett hur mycket tid det kommer att ta mig. Jag vill vara den bästa versionen av mig själv.
Jag vill ha en normal och frisk relation när jag är redo för en.
Jag vill ha någon som kommer att överösa mig med kyssar istället för att släcka sin törst med mina tårar.
Alla mina känslor var dina men det var dags att jag tog tillbaka dem. Det är min tid att vara riktigt lycklig och jag vet att du inte har någon plats i mitt liv om jag vill uppnå det.
Så tack för att du visat mig vad jag är gjord av. Tack för att du visat mig att jag är starkare än jag någonsin trodde.
För att lämna dig krävde styrka jag inte visste att jag hade.
Tack för att du lärde mig om kärlek som aldrig borde funnits. Tack för att du gjorde det möjligt för mig att känna igen äkta kärlek när den väl kommer i min väg.
Tack och adjö för evigt. Du är inte längre en del av mig och inte heller en del av mitt liv och du har inte längre en plats i mitt hjärta.
