Från och med nu är jag klar. Jag hatar att vara den som säger det. Jag hatar att ge upp, men jag har inget annat alternativ. Egentligen lämnade du mig inget annat alternativ.
Jag hatar att klippa alla våra band från tiden jag var lycklig. (Jag var lycklig är nyckelordet här). Men det var ett tag sedan jag senast kände sann lycka.
Jag kom på mig själv med att hålla fast i något som kanske inte ens fanns där.
Jag hatar att ha den här känslan och det här behovet att ge det en andra chans. Något fortsätter att berätta för mig att bara kanske, om jag gav det en chans skulle vi kunna få det att fungera.
Om jag försökte hårdare den här gången kanske det skulle vara annorlunda.
Det enda problemet är att det inte var jag som behövde ge oss en annan chans. Det var inte jag som behövde lägga mer ansträngning i allt detta.
Jag är inte den som lämnar detta förhållande i skuld. Jag ska se till att jag påminner mig själv om detta.
Jag är färdig med att lägga alla mina ansträngningar på någon som har levt på gamla meriter under en lång tid nu.
Jag är färdig med att ifrågasätta om jag är värdig nog bara för att den jag är med inte bryr sig om att anstränga sig.
Jag hatar att vara den som sms:ar först och börjar alla samtal. Jag hatar att vara den som alltid behöver insistera på att du ska spendera lite tid med mig – förtjänar jag inte att få någon uppmärksamhet?
Du var artig mot mig, men det var inte vad jag behövde.
Jag behövde kärlek, ansträngningar, och för att du skulle få mig att känna att du är min trygghet. Precis som jag fick dig att känna att jag är din trygghet.
Jag behövde veta att jag kan räkna med dig lika mycket som du kan räkna med dig själv.
Sanningen är den att du aldrig var osäker på mig; du var osäker på dig själv. Det enda problemet är att du har projicerat det på vårt förhållande.
Jag har gjort allt för att bevisa att du har mig och du har gjort ingenting annat än att misslyckats om och om igen med mig.
Jag accepterade det och blev kär i dig som du var och jag skulle ha varit det tusen år till, men känslan var inte ömsesidig.
Du fick mig att ifrågasätta allt jag är, och jag undrade alltid vad det är som jag behöver ändra för att du ska märka mig.
Jag har försökt att uppfylla dina förväntningar; Jag försökte älska dig så som att jag aldrig har försökt för någon annan i mitt liv.
Jag har ingen aning om vad mer jag ska göra. Så jag är klar. Jag har inga fler idéer för att få dig att älska mig igen eller få dig att älska mig över huvud taget.
Nu är jag osäker på allt vi hade tidigare. Du har fått mig att ifrågasätta allt vi gjorde tillsammans och allt jag kände. Jag undrar vad i helvete som gjorde att du var med mig i första hand.
Jag ville att detta skulle vara värt det. Det gjorde jag verkligen. Men jag hatade att vara den enda som ville ha det.
Jag hatade att se tillbaka på föregående månader och se dem som bortkastade, och den känslan kryper sig in under huden på mig.
Jag skulle hata att se att jag har slösat bort min tid och all min kärlek på någon som tog det för givet.
Jag är färdig med att försöka göra dig större i mina vänners ögon. Jag hatade dem för att de sa att jag slösade min tid med dig.
Jag försökte bevisa dem fel och istället bevisade jag dem rätt. Det finns ingen framtid för oss som jag känner nu.
Så, jag är klar med att försöka få dig att försöka. Jag är färdig med att prova nya saker för att göra dig lycklig. Jag är klar och väntar på ditt uppvaknande. Du har sovit för länge. Och jag har flyttat långt bort medan du sov.
Jag är färdig med att göra dig till min prioritet när jag i själva verket bara var ett alternativ för dig.
Den sorgliga delen är att jag aldrig slutade tro på dig. Jag lyssnade aldrig på andras negativa ord om dig eftersom jag var säker på att du var född till att göra extraordinära saker.
Kanske var du det, men bara inte med mig. Jag är klar med att heja på dig och bortse från mitt eget liv för någon som jag inte ens är säker på bryr sig om mig.
Jag klandrar dig inte. Du bad inte om något av detta. Det är bara det att när jag älskar, ger jag allt.
Jag ger hela mig eftersom jag förväntar mig allting i gengäld. Jag ger ingen halvdan kärlek. Jag gör det rätt eller så gör jag det inte alls.
Jag antar att det är så det går i relationer – du vet aldrig om någon är värdig eller inte. Du måste låta dem visa det för dig, men då är du redan så djupt inne i det.
Jag är klar med att försöka bli ditt livs gnista. Jag är färdig med att försöka göra dig glad och stolt över mig.
För att jag bara inte kan uppfylla de förväntningar du har av mig. Jag kan bara inte vara den tjejen du vill att jag ska vara.
Självklart är inget jag gör någonsin nog för dig och du är aldrig helt nöjd. Så jag är klar.
För att fylla tomrummet du känner skulle jag behöva vara någon annan och det skulle döda mig. Jag skulle hata att se mig själv ändras för dig, så att du kunde sätta upp ännu en milstolpe för mig.
Skulle det någonsin ta slut? Skulle du någonsin vara helt nöjd med hur jag är eller hur jag skulle vara? Jag tvivlar på det.
Jag har gett mitt bästa, och det sorgligaste av allt är det faktum att mitt bästa inte var tillräckligt.
Jag märkte aldrig mina brister förens jag träffade dig. Sedan tittade jag mig själv i spegeln och undrade ifall jag hade ändrat några saker, skulle du ha velat ha mig mer då?
Men det skulle alltid vara något du skulle vilja ändra med mig, så vad är meningen? Det är lättare att låta dig hitta någon annan än att helt ändra på mig.
Jag skulle bara vilja veta att jag inte är den första som ger upp på oss. Du är den som lämnade för länge sedan; du stannade bara fysiskt.
Jag gör bara vad du gjorde mot mig för länge sedan, men jag har stake nog att göra det på rätt sätt.
Att lämna något som skadar mig nu är mindre smärtsamt än att stanna. För att om jag skulle stanna skulle det innebära min död.
Genom att lämna, även om det är smärtsamt, ger jag oss chansen att träffa en person som kommer att älska oss så som vi förtjänar.
Jag är ledsen att jag inte kunde vara den personen för dig.
Jag vet att de första dagarna officiellt utan dig kommer att döda mig. För vad som än hände var du min favoritdel av dagen.
Du var min frizon och jag älskade att krypa upp bredvid dig. Jag älskade illusionen av att jag hade dig, även för en liten stund.
Under de första dagarna kommer du inte ens märka att jag inte är där. Även om du märker min frånvaro, tycker du det är skönt med egentid.
Men så småningom kommer allt att slå dig. Och jag lovar att du kommer sakna mig.
Du kommer sakna den person som tog hand om dig. Du kommer att sakna den person som älskade dig villkorslöst.
Du kommer sakna personen som gjorde allt för att göra dig lycklig.
Och du kommer tänka på mig som den person som inte bryr sig om dig längre.
Jag vet att våra vägar kommer mötas igen och du kommer möta mig hålla en annan mans hand och hälsa på dig med ett leende.
Du ser att jag är i ett stadigt förhållande och jag kanske i hemlighet vill att den här killen är du. Jag kanske hittar allt jag ville ha från dig, i den killen.
Jag kommer aldrig vara helt stabil när jag träffar dig. Jag kommer alltid att observera dig som en massa av mina “tänk om” eftersom jag hatar att se oss misslyckas.
Jag kommer ha hittat någon som bryr sig om mig så som jag brydde mig om dig.
Jag kommer ha hittat någon som kommer respektera mig så som jag respekterade dig. Jag kommer ha hittat någon som vet att jag är värdig precis så som jag såg dig.
Jag kommer ha hittat någon som jag betyder hela världen för, precis som du gjorde för mig. Och det är då det kommer slå dig. Då förstår du vad jag har vetat från början.
Vi kunde ha haft allt om du bara brydde dig tillräckligt. Du kommer se mig med den person som inte behövde se mig med någon annan för att veta mitt värde.
