När man når botten och hela din kropp gör ont av smärtan du känner djupt inombords i hjärta och själ, har du inget annat val förutom att ändra dig.
Du har inget annat val än att förändra ditt beteende, din syn på omvärlden och hur du låter andra människor behandla dig.
När du tröttnat på att brytas ner, gång på gång, när du tröttnat på att göra olika saker men ändå inte rört dig ur fläcken, när du tröttnat på att bli sviken inser du att det inte finns någon mening att bli arg på någon eller att vara långsint eftersom det i slutändan inte gör dig något gott.
Länge var jag arg på hela världen. Länge kämpade jag inombords och jag var vaken nätterna igenom och bråkade med Gud för att han låtit alla såra mig.
Men sedan insåg jag att det inte var Gud som orsakat mig smärta. Det var jag själv som klamrade mig fast vid smärtan som andra orsakat mig.
Länge var jag långsint och jag lät ilskan sprida sig inuti mig. Jag var den enda skyldiga till att jag lät min själ förtvina eftersom jag inte visste bättre.
Jag kämpar fortfarande men jag håller sakta men säkert på att lära mig att släppa taget. Jag håller sakta på att lära mig livets vishet.
Jag håller sakta men säkert på att lära mig att de människor som vände ryggen åt mig aldrig var ämnade att stanna kvar.
Alla som funnits i mitt liv hade ett syfte. Det var antingen att älska mig, krossa mig eller lära mig en läxa. Ibland var det alltihop, tillsammans.
Men oavsett känslor som orsakades eller mina önskningar om att de skulle stanna kvar i mitt liv, vet jag nu att ingen som var ämnad att finnas i mitt liv kunde stanna kvar, oavsett hur mycket jag än ville det.
Jag håller sakta men säkert på att lära mig att de som inte fanns till hands för mig när de borde ha varit det, inte visste bättre.
Det är inte alla människor som har förmågan att känna empati. Det är inte alla människor som känner att det är deras plikt att finnas till hands för människor som funnits där för dem.
Det är inte alla människor som tycker om mig och det är helt okej. Nu vet jag att de som valde att inte finna till hands för mig inte visste bättre.
De vet inte hur man bryr sig om någon annan än sig själva. Och att de gjorde mig besviken hade ingenting med mig att göra. Jag är äntligen redo att acceptera att det inte var mitt fel.
Jag håller sakta men säkert på att lära mig att de som sårade mig inte behöver ha makten över mig för evigt.
Jag håller sakta men säkert på att lära mig att inte ge människor som sårat mig makten över mig. Jag håller på att lära mig att förlåta och gå vidare.
Jag håller på att lära mig att läka, slicka mina sår och inte låta människor ha kvar makten över mig, långt efter att de sårat mig.
Ska vi vara ärliga så har de antingen sårat mig avsiktligen eller med vilje valt att bortse från allt de gjort mot mig, så varför ska jag låta dem uppta mina tankar och störa min frid?
Jag borde inte och jag kommer inte att göra det.
Jag håller sakta men säkert på att lära mig att inte tvinga fram någonting.
Tiden är inne för mig att inse att människor som är ämnade för mig inte förväntar sig att jag ska jaga dem.
Jag behöver inte be någon om någonting – inte för deras kärlek, inte för deras tid och inte om att de ska prioritera mig.
Jag behöver lära mig att ha tålamod och lita på att allt har sin egen tid och att allt som är menat kommer att finna sin väg till mig.
Under tiden så kan jag åtminstone försöka att göra mitt allra bästa och vara den bästa versionen av mig själv. Enklare än så är det inte.
Jag håller sakta men säkert på att lära mig att ett liv i det förflutna inte är värt att leva.
Länge har jag hållit fast vid gamla saker och händelser och repeterat dem i mina tankar.
Länge hade jag den fula ovanan av att tänka på allt som sårat mig och vad jag kunde ha gjort för att undvika det. Länge fantiserade jag om händelser som krossade mitt hjärta och spelade upp olika scenarion.
Och, det är inte så man ska leva sitt liv. Det är på det sättet man fastnar i det förflutna och glömmer bort att leva.
Du måste släppa taget om tidigare händelser för att kunna välkomna nya saker i livet som väntar dig. Jag håller sakta men säkert på att lära mig att ta kontrollen över mitt liv.
Jag har låtit otroligt många händelser bestämma vilken kurs mitt liv skulle ta. Jag har låtit andra människors handlingar påverka mitt beteende och hur jag behandlat mig själv och mitt liv.
Länge var jag avskyvärd mot mig själv eftersom jag inte visste hur jag skulle släppa taget eller hur jag skulle ta kontrollen.
Jag höll fast vid saker som hänt och allt låg och pyrde inom mig, alltför länge.
Nu har tiden kommit för mig att förlåta de människor som sårat mig. Det är dags att gå vidare.
Det är dags att släppa taget om allt det känslomässiga bagage jag har; det är dags att acceptera de läxor jag lärt mig och de läxor andra har tvingat mig att lära.
Det är dags att släppa taget om smärtan andra orsakat mig och lära mig att inte låta dem göra det igen.
Det är dags att vara lycklig. Jag kanske inte är något jag lyckas med på en gång, men jag är redo för den resan.
Det kommer inte att ske över natten, men jag är säker på att det kommer så småningom.
