Livet. Det finns så mycket man skulle kunna säga om livet. Men, livet är olika från person till person, kvinna och man, barn och gammal, med- och motgång, ljus och mörker, kärlek och hat.
Låt dig inspireras av både berömda och okända poeter och deras dikter om livet.
Livsglädjen – Gustav Fröding
Säg, har du gästat längre än en timma
i forna dagar någon gunstomsluten
— i vår tid är du gästvän för minuten!
Du visar dig som meteorens strimma,
raketens båge, sprakande och bruten,
men just som vi din härlighet förnimma,
vi svepas åter in i kvalm och dimma,
och du är död i samma stund som njuten.
Du är citronen blott, som sparsamt delas
bland öknens karavan, när den försmäktar,
att rädda livet efter törstens pina.
Men mången gång du i förrådet felas,
då skämda vätskor vore himmelsk nektar,
och tungan bränns och blodets källsprång sina.
Livsäventyret – Gustav Fröding
Ditt liv, det är livsäventyret,
du sitter som gosse vid styret
av livsäventyrets julle
med säckar till segel på fjärden
och låtsas att runt omkring världen
på Phileas-Fogg-färd du skulle.
Då händer det dig att du driver
till havs, och till verklighet bliver
din lek, när en storm börjar vina
och jullen går runt och du föres
ombord på ett barkskepp och göres
till jungman och strandar i Kina.
Jag sökte min faders åsnor,
jag lette, jag sporde mig fram:
“Har I sett min faders åsnor,
I fränder av Benjamins stam?”
Jag mötte i vägen en vis profet
och frågade: “Säg, vad tror du och vet
om denna resans ända?”
Då svarade han: “Kanhända,
o Saul, son av Kis,
att du skall tomhänt vända
ifrån din åsnefärd,
dock kunde det även hända,
o Saul, son av Kis,
att resan slöte på annat vis
med en tron och ett fall på svärd,
om sådan en färd du var värd.”
Livets värde – Gustav Fröding
Än tycks det mig just i de stormande,
brottande lidelsers krig
är just det byggande framtidsformande
för allting, som lever, och mig.
Än tycks det mig just, att det leende
världslivet just som det är
med frittglada ögonen seende
inom sig all himmelen bär.
Då komma de mörka förkrossande
dödsdystra tankarnas flöde
med budet: “det enda förlossande
för livets lycka är döden”.
“I paradisängden förtorkar ej
det liv, som evinnerligt grönskar”,
– då svarar jag: “längta jag orkar ej
till det jag ej känner och önskar!”
Livets syster – Edith Södergran
Livet liknar döden mest, sin syster.
Döden är icke annorlunda,
du kan smeka henne och hålla hennes hand och släta hennes hår,
hon skall räcka dig en blomma och le.
Du kan borra in ditt ansikte i hennes bröst
och höra henne säga: det är tid att gå.
Hon skall icke säga dig att hon är en annan.
Döden ligger icke grönvit med ansiktet mot marken
eller på rygg på en vit bår:
döden går omkring med skära kinder och talar med alla.
Döden har veka drag och fromma kinder,
på ditt hjärta lägger hon sin mjuka hand.
Den som känt den mjuka handen på sitt hjärta,
honom värmer icke solen,
han är kall som is och älskar ingen.
Livet – Edith Södergran
Jag, min egen fånge, säger så:
livet är icke våren, klädd i ljusgrön sammet,
eller en smekning, den man sällan får,
livet är icke ett beslut att gå
eller två vita armar, som hålla en kvar.
Livet är den trånga ringen som håller oss fången,
den osynliga kretsen, vi aldrig överträda,
livet är den nära lyckan som går oss förbi,
och tusende steg vi icke förmå oss att göra.
Livet är att förakta sig själv
och ligga orörlig på botten av en brunn
och veta att solen skiner däruppe
och gyllene fåglar flyga genom luften
och de pilsnabba dagarna skjuta förbi.
Livet är att vinka ett kort farväl och gå hem och sova…
Livet är att vara en främling för sig själv
och en ny mask för varje annan som kommer.
Livet är att handskas vårdslöst med sin egen lycka
och att stöta bort det enda ögonblicket,
livet är att tro sig vara svag och icke våga.
Jag – Edith Södergran
Jag är främmande i detta land,
som ligger djupt under det tryckande havet,
solen blickar in med ringlande strålar
och luften flyter mellan mina händer.
Man sade mig att jag är född i fångenskap –
här är intet ansikte som vore mig bekant.
Var jag en sten, den man kastat hit på bottnen?
Var jag en frukt, som var för tung för sin gren?
Här ligger jag på lur vid det susande trädets fot,
hur skall jag komma upp för de hala stammarna?
Däruppe mötas de raglande kronorna,
där vill jag sitta och speja ut
efter röken ur mitt hemlands skorstenar…
Om detta livet är det enda – Karin Boye
Om detta livet är det enda..!
O dessa korta timmar…
En timme — vad en timme kan bli mycket!
De djupa källorna, där ingen än har druckit,
ljusvidderna, som ingen än har lodat,
de vänta bakom våra öden.
Och vi, vi dåsa slött i feghet.
O dessa korta timmar…
Du gömda möjligheters värld,
du Gud i vardande,
giv oss en oförvägen fromhet,
en vilja ren,
och vig oss in till andens äventyr!
Livet – Göran Hansson
väntan slår hårdare än hammarslaget i väggen
längtan tycks längre än avståndet visar
verkligheten krossar illusionerna ständigt
om vindarna avtar står stormen på lur
Men alltsammans och detta är ju bara livet.
Livets ord – Bo Lövhalka
Livets ord har murknat och rullat förbi
Trollsländans andedräkt blundar i dimman
Jorden lyssnar och sväljer onda tankar
som stiger ner, ner.
Likt en älva
Likt en älva
syns siluetten
bräcklig och tunn
i dimman
virvlande går hon
höljd i dunklet
varken fager
eller heller oskön
tillsynes svag och skör
men trots regn och storm
syns hon där än
knappt märkbar
inga avtryck har lämnats
där hon vandrar
på väg mot sitt öde
ett öde som ingen vet
för hon vandrar där länge
långt efter alla andra
Hennes önskan vet ingen
Viljan att finnas
Att få lämna fotspår
längst vägen hon vandrar
Att få vara annat
än blott ett svagt minne
i de få som sett henne
Att finnas till likt de hon ser
genom gåtfulla ögon
De som stundom
lägger märke till henne
där hon svävar i kanten av synfältet.
Hennes skira skepnad
till trots
en vilja av stål
hon fortsätter vandra
längs stigen hon valt
Kanske någon gång
kommer hon fram?
Dock kommer de
som sett henne nu
aldrig se hennes sista steg
de steg som faktiskt, tillslut
kommer lämna avtryck.
Då först vandrar hon
där hon verkligen ska,
Först då
finns hon.
På riktigt.
Önskar
Tänker tankar,
Som inte får finnas,
Tankar om kärlek,
tankar om trygghet.
Önskar, hoppas, vill.
Tänk om du fanns där?
Tänk om det kunde bli verklighet?
Att du kunde,
Att livet fann en väg.
Att vi kunde få vara,
Bara du och jag?
Inget som hindrar.
Jag trodde inte,
jag kände så starkt.
Trodde inte det var möjligt,
Att jag kunde bli kär igen.
Trodde inte att jag,
Skulle våga någonsin.
Våga lita på någon.
Hur hittar jag ut
Men med dig,
Så var allt bortblåst.
Jag vet att jag,
Skulle säga JA,
utan att tveka.
En gång i tiden,
Fanns du där!
Just nu svider minnena,
som saltade tårar.
Jag önskar så,
Att livet vore annorlunda.
Att du kunde komma,
Hit till mig ikväll,
Du och jag.
Men du har ett annat liv.
Jag vill låta dig leva det livet.
Vill att du ska vara lycklig.
Vill inte störa.
Men jag vet att du,
Känner likadant för mig.
Det gör det hela jobbigare.
Kanske en dag?
Du och jag?
I en värld,
Fylld av smärta,
Hårda ord,
Där levde jag.
Nedtryckt till botten,
Stampad på, sargad.
När ett liv som det,
Är en vardag,
Hur kan jag bryta mig fri?
När jag inte känner till,
Någon annan än en
Tillvaro med elaka ord och sparkar?
Hur kan jag hitta något annat,
När det är det enda jag känner till?
Jag önskar mig
En värld av trygghet,
Medkänsla, glädje.
En värld där jag duger som den jag är.
Men hur hittar jag dit,
När allt jag vet är
En ond, hård värld?
Bilden av dig
I ett visst tillfälligt mått av ensamhet…
Evigheten strömmar alltid fritt, strövar
alltid framåt… Sökandes energier av ljus
och värme i en samlingspunkt. Där… Vill
jag möta Dig, klar, ren och oförstörd. Där
synden över Din själ ligger som påklistrade
fåror, och bildar ett mönster… Bilden av Dig
Sårbar
Låt mig släppa taget om mig själv, låt mig försvinna i dig.
Låt mig tillåtas att låta mig vara svag, operfekt.
Perfekt i det operfekta,
Operfekt i det perfekta.
Helt perfekt operfekt levande!
Framgång
Du skrattar för du tror du är stor,
Du skrattar åt den som borde vara din bror,
Du pissar på den som är svag,
och låtsas att du står över guds lag,
Men djupt inne i ditt bröst,
Viskar ständigt en röst
Att du bara är en ynklig liten skit som behöver tröst.
Garanti
Det finns ingen garanti
Om att livet ska vara enkelt
Det finns ingen garanti
Om att du eller andra
Kommer att leva för evigt
Det finns ingen garanti att
allt är svart för dig
För det är bara du
Som avgör din egna framtid
Isberg
En utandning frös till små istappar som föll
Endast ordet blev kvar och färdades
genom den kalla luften sökandes sitt mål
små öron röda av köld… Absolut gehör.
Snorets frusna gestalt under näsan sin
boning. I skägget fann sin nedre hemvist
ett isberg
Muren
Jag hade byggt upp en mur omkring mig efter alla lögner och svek.
Men så plötsligt dyker kärleken upp och livet fick en mening.
Men så smiter även du iväg, fegt, med dina lögner.
Är jag bara en leksak, någon man kan roa sig med för att fördriva tiden?
Nu är min mur ännu högre. Tror inte att jag kommer våga riva ner den igen.
Tidens slav
Den här dikten är skriven av tidens slav
Han som springer så fort han kan,
men ändå aldrig hinner ifatt de ögonblick han får,
Och innan han förstår,
att livet innehåller mer än deadlines och krav,
så ligger han förmodligen i sin grav.
Varde ljus
I det tysta ljuset
så talar skuggorna.
I totalt mörker
skriker ljuset
snart mörker
till tystnad.
Där är ljuset
min vision.
Åter vinnare
Jag är Ert öde
Sa livet till den döde
Att åter och åter födas
Av livet sen åter dödas
Reinkarnationen
En cirkel en ring
Själarnas kretslopp
När all kommer omkring