Man säger att kloka människor känner till hemligheten med ett lyckligt liv: de kan kontrollera sina känslor.
De följer inte blint sina hjärtans önskningar och de lyssnar inte på sitt hjärta när de vet att det har fel..
Enligt detta så är du allt annat än klok. I själva verket är du världens största idiot eftersom du aldrig lyckats med konststycket att gå emot dina känslor.
I själva verket har du så länge du kan minnas trott att kärlek är det viktigaste i hela världen.
Du anser att det är en allsmäktig kraft som alltid kommer i första rummet, före allting annat, även före ditt förstånd.
För dig finns det inte någonting som heter stolthet eller ego när det gäller äkta kärlek.
När du börjar bry dig om någon, går du all-in, utan att tänka på möjliga konsekvenser av ditt handlade och utan att fundera över om du gör rätt.
När du placerar din hjärna och ditt hjärta på en vågskål vinner alltid det senare, utan tvekan.
Detta är någonting som du helt enkelt inte kan ändra med dig själv, hur mycket du än försöker.
Gud vet att du gett allt du har och gjort ditt bästa.
Dina känslor har lett dig rakt i helvetet mer än en gång och i grund och botten inte fört med sig någonting gott, överhuvudtaget.
Till en början med försökte du undertrycka dina känslor.
Du försökte sätta upp en mur för att hålla alla på ett säkert avstånd och stänga av alla dina känslor.
I själva verket var du övertygat om att det enda sättet att skydda ditt hjärta från att återigen bli krossat var att låtsas som att du inte hade ett.
När det inte fungerade, fortsatte du med att acceptera dina känslor, rättfärdiga dem och försöka vara tillräckligt stark att komma över dem.
Vilket som, du lyckades aldrig. Visst, du spelar den tuffa tjejen som inte kan rubbas men sanningen är något annorlunda.
Du har aldrig lyckats att känslomässigt lämna någon du älskar, även om det var någonting du borde ha gjort.
Du har aldrig lyckats ge förståndet en chans att ta över rodret och styra ditt liv.
Men, jag är inte här för att berätta att detta är någonting som du måste göra för att bli lycklig. Jag är inte här för att tvinga dig att göra saker som du helt klart inte är redo för ännu.
I själva verket är jag här för att säga att jag förstår dig.
Jag förstår fullständigt att du inte kan gå emot dig själv, hur mycket du än vill det.
Visst, du är en stark kvinna som klarar svårigheter hon ställs inför.
Men, när du försöker slåss mot ditt eget hjärta slutar det på något sätt alltid med att du förlorar slaget.
Så nej, tvinga dig inte att sluta bry dig då det är omöjligt och dina ansträngningar då varit förgäves.
Börja jobba på att få ut den här mannen som inte förtjänar dig ur ditt hjärta, men förvänta dig inte att kunna radera honom över en natt.
Du ser, det finns inget sätt att sluta älska honom i samma ögonblick du beslutar dig för det.
Du kommer inte att glömma honom i samma ögonblick du beslutar dig för att avsluta detta kapitel i ditt liv.
Oavsett, detta betyder inte att du ska acceptera ditt öde.
Det betyder inte att du ska börja tänka på att du förtjänar att bli behandlat som du blivit och att du bör spendera resten av ditt liv med att nöja dig med mindre bara för att du är rädd att göra vissa förändringar.
Istället ska du intala dig själv att du förtjänar något mycket bättre.
Var realistisk angående situationen du befinner dig och inse sanningen: att du är alldeles för svag för att inte bry dig om den här mannen men att detta inte är hur du vill att ditt liv ska se ut i framtiden.
Var tillräcklig ärlig med att erkänna att han inte behandlar dig rätt, att han inte ger dig det du behöver och sist men inte minst, att han inte älskar dig på det sätt han borde och på det sätt du älskar honom.
Sluta lura dig själv med att tro att detta är hur långt du kan komma och att han är den bästa man som någonsin kommer att lägga märke till dig.
Sluta upp med att acceptera att detta giftiga och destruktiva förhållande som en varaktig lösning och se det som någonting tillfälligt, någonting som kommer att vara tills dess att du blir lite starkare.
Det viktigaste av allt – sluta nedvärdera dig själv med att tro att du inte kan göra bättre ifrån dig.
Det kan du – och det bättre kommer när du minst anar det.
