När vi gjorde slut led jag otroligt mycket. Det liv jag kände till försvann. Det var i de ögonblick jag trodde att jag aldrig skulle klara mig igenom det.
Konstigt nog, kort efter att den första vågen av desperation passerat, kände jag mig lättad. Jag kände mig nästan skyldig över hur bra det kändes.
Uppenbarelsen var så oväntad.
När jag ser tillbaka på det inser jag hur mycket tid jag tillbringat på att försöka få liv i vårt förhållande men ingenting fungerade eftersom förhållandet var dött sen lång tid tillbaka och vi var för rädda för att inse det.
Det fungerade aldrig eftersom du vid en tidpunkt gav upp och jag var den enda som försökte. Jag borde vara arg – men jag är lugn.
Jag är äntligen tacksam över att vara mig själv igen. Du tog så mycket av min energi att jag glömde hur det kändes att vara lycklig och glad över livet.
Hur det kändes att helt enkelt njuta av de små sakerna, de små glädjeämnena och kunna uttrycka mig själv utan att någon dömde mig.
Det fanns ingenting vi kunde göra utan att ha pressen av ett möjligt misslyckande över oss eller utan att gå varandra på nerverna.
Ju mer jag försökte, desto giftigare blev det. Varje gång jag försökte bryta samma gamla vanliga rutin så drog du mig tillbaka.
Kanske gjorde jag samma sak med dig? Vi började jaga varandra i cirklar. I slutet av det hela var vi ingenting annat än främlingar med liknande vanor.
Likt dockor, lager på lager, men tomma inombords.
I min nyfunna frihet, efter år då jag ändrade mig till att vara någonting du ville att jag skulle vara, började jag minnas vem jag brukade vara.
Jag blev livligare, självsäkrare, utåtriktad och redo att klara allting. Nu kan jag äntligen säga att jag älskar att vara singel och jag älskar att vara migsjälv.
Jag trodde aldrig att jag skulle säga det, men här är jag.
Ibland blir människor så uppslukade i sitt förhållande till en annan person att de inte inser hur de har förändrats med åren.
De inser inte att de inte är samma person som de varit flera år tidigare, men de fortsätter med samma vanor, som de gjort tidigare. I de flesta fall är det helt obegripligt.
När man blir äldre och upplever nya saker i livet är det normalt att man förändras. Ibland växer vi ifrån en annan person, och det är helt okej.
Det betyder inte den personen var mindre värd än vi, inte alls. De befann sig i olika stadier i livet, det är allt.
Människor väljer olika väg, de slutar ha samma åsikter och orsaken till en separation är många. Det är viktigt att inse när det är dags att släppa taget.
Att släppa taget är den värsta tänkbara känslan när det väl händer.
Det är inte förvånande, med tanke på allt arbete och alla ansträningar man lagt in i att bygga upp någonting som man måste släppa taget om.
Att släppa taget om någonting vi brukade bry oss om är som att släppa taget om en del av dig själv. Men vi måste tänka på att allting händer av en orsak.
Hans plats i mitt liv var inte en olyckshändelse. Han var ämnad för mig. Men bara inte för evigt.Det är fel att underskatta betydelsen av nästan kärlek.
Allting behöver inte vara perfekt för att det ska vara värdefullt. Vi var ämnade för varandra så att jag äntligen kunde inse vad det är som jag vill och det är det viktiga.
Jag vill ha något äkta. Jag vill ha frihet. Jag vill ha en chans att klanta till det. Jag vill se allt jag är kapabel till.Allting jag inte kunde göra med dig.
Nu vet jag att jag är tillräcklig, som singel. Jag behöver inte ha någon som värdesätter mig, det kan jag göra själv.
Jag accepterar allting som hänt mig och jag är glad att kunna vända ett nytt blad i mitt liv. Jag ger mig själv en nystart.
Jag hoppas att när jag någon gång ser honom igen, kommer jag inte att minnas de dåliga minnena, bara de bra.
Jag kommer att se en man som lärde mig inse, på det mest oväntade sätt, att jag var tillräcklig. Tacksam för det jag har, orädd för vad jag vill.
