Har du någonsin älskad en man så djupt, intensivt och naivt att du tyckt att du är en jädrigt lycklig tjej som funnit din “eviga kärlek” i en man? Nå, jag gjorde det.
Har det någonsin hänt att du råkat älska fel kille och varit övertygad om att han är den rätte? Nå, det hände mig.
Efter honom började saker och ting att rinna som sand mellan fingrarna på mig.
Efter honom var lycka någonting jag bara hört talas om.
Och sorgen kom i vågor.
Minnena turades om och jag överväldigades av känslor med allt som minnena förde med sig.
Länge funderade jag på om jag någonsin skulle kunna se meningen med livet igen.
Jag undrade om jag någonsin skulle komma tillbaka till det normala eller om jag någonsin kommer att vara kapabel att älska igen.
Gud vet att kärleken var något som låg utom räckhåll för mig. Gud vet att jag nästan gav upp.
Jag har inte alltid varit sådan här.
Jag var en av de där lyckliga kvinnorna som alltid var tacksam för det jag hade.
Jag var en av dem som njöt av sitt liv, log och skrattade varje dag, och jag var en av dem som gick och lade sig på kvällen med glädje och full av entusiasm för nästkommande dag.
Men jag förändrades av att dejta en narcissist. Jag var inte ens hälften av den person jag varit efter att han var färdig med mig.
Samma glädje jag hade på morgonen innan vi blev tillsammans, blev nu en fruktan över att behöva ta sig upp ur sängen.
Min lycka hade ersatts med ångest.
Under lång tid skämdes jag över att jag låtit honom förändra mig.
Under lång tid skämdes jag över personen jag blivit, men jag skämdes mest över att jag låtit honom få mitt bästa. Jag borde ha vetat bättre.
Jag litade på honom
Han fick mig till att lita på honom. Han gjorde allting för att övertyga mig om att han beskyddade mig och att han var den rätte för mig.
Han fick mig att kännas som att jag kunde räkna md honom och att han skulle göra allt för mig.
Han fortsatte med att ge mig löften och jag väntade hela tiden på att dessa löften skulle infrias. Men de infriades aldrig. Han fick mig till att lita på honom, så att han kunde svika mig.
Han gjorde att jag kände mig trygg
Ett tag kändes det som att jag kunde ringa honom för att han skulle kunna rädda mig och att han skulle komma vilken tid på dygnet som helst.
Ett tag trodde jag att han var min trygga hamn – men det var långt ifrån sanningen. Han gjorde att jag kände mig trygg så att jag skulle sänka garden.
När jag väl sänkt garden var hans uppdrag slutfört, eftersom jag då var helt oskyddad mot hans angrepp. Jag såg det inte komma.
Jag älskade honom
Jag lät någon som hade ett historia av många brustna förhållanden att bli en del av mitt liv. Jag gav mitt hjärta, min kropp och min själ till en man som inte hade något begrepp om vad kärlek var.
Jag älskade honom med varje cell i min kropp och jag gav min kärlek villkorslöst, oåterkalleligt och osjälviskt och jag tappade fullständigt bort mig själv, för honom.
Men bara för att han övertygade mig om att han kan lära sig älska.
Men du kan inte lära en narcissist att älska. Det existerar helt enkelt inte i deras kropp. Kärlek är bara ett abstrakt ord som han aldrig kan känna.
Jag förlorade mig själv till en man som inte var kapabel till att älska.
Han gjorde mig till fånge i min egen kärlek
Jag stannade kvar hos honom eftersom jag trodde att det var kärlek. Jag har alltid trott på kärleken.
Jag trodde att människan var skapt ur två kroppar och en själ, och att jag hade funnit min andra själ, min andra hälft i honom.
Men han var inte min själsfrände. Han var någon som fick mitt bästa. Han var någon som livnärde sig på mitt lidande.
Han var någon som behövde bryta ner mig för att han skulle må bra i sig själv.
Och jag lät honom behandla mig så eftersom jag var naiv.
Jag romantiserade mitt lidande och jag fick mig själv till att tro att jag var en hjälte som kämpade för kärlek.
Men det enda jag var, det var att jag hade varit dum nog att förälska mig i en narcissist.
Jag förlorade mig själv till en narcissistisk person…
Jag slutade tro att jag var värd någonting och att jag förtjänar att vara älskad.
Jag förlorade mitt stjälvförtroende. Jag förlorade mitt egenvärde. Jag lät hans egoism vinna och jag tillät att allt handlade om honom.
Jag lät honom anklaga mig för allting och jag lät honom manipulera mig. Ingenting av detta skedde i samförstånd och ändå lät jag det hända.
Jag tappade bort mig själv.
Men jag fann också mig själv, igen
Jag gick igenom ett helvete för en man. Jag var så bra jag kunde bli. Jag gav allt och höll inte någonting tillbaka.
Jag önskar att jag kunde säga att jag inte fått ut någonting av det, men det är inte så berättelsen slutar. Jag fick mig en helt ny läxa för livet.
Jag må ha varit ett vrak en tid, men jag skulle inte tillåta mig själv att vara det i resten av mitt liv. Det skulle betyda att han hade vunnit och jag kunde inte låta det ske.
Så jag plockade upp mig själv och började lappa ihop de krossade bitarna, en efter en. Jag täppte igen varje hål i mitt hjärta, ett efter ett. Jag sydde igen varje hål i min själv också.
Jag höll huvudet högt när jag gick hemifrån som att det han gjort mot mig inte betydde någonting.
Han trampade på mig, en gång för mycket, så att jag inte hade något annat val än att visa honom dörren, ut ur mitt liv.
På grund av hans beteende mot mig, trodde jag inte att jag var värd att älskas.
Det tog en stund innan jag insåg att jag är mer än tillräcklig – det var han som inte förtjänade att bli älskad.
