Det är svårt att släppa taget om någon du trodde var den rätta. Det är hjärtskärande att veta att ni inte är menade för varandra.
Denna gång hände någonting konstigt, ett fel i systemet, fel ledningar som slog ihop oss.
Ibland tror jag att det är ett elakt skämt från Gud.
Här har du, förälska dig i honom, ge honom allt du har, öppna upp ditt hjärta, släpp in honom och han kommer trampa på det. Han kommer njuta av sitt liv och du kommer få betala för det med dina tårar.
Den smärtan jag känner vägrar försvinna. Den är överallt – i mitt hjärta, i min själ och i mina tankar.
Jag kan inte slåss mot den längre. Jag kan inte slåss mot dig längre. Jag är ledsen, men jag ger upp.
Varför kämpade du för att vinna mitt hjärta, varför bad du mig om min uppmärksamhet om du aldrig var seriös?
Varför skulle någon göra något sådant, få en person att förälska sig och sedan strunta i det?
Du svor att du älskade mig. Du lovade att hålla mig trygg. Du lovade att ingen någonsin skulle komma åt mig, ingen skulle kunna såra mig.
Det ironiska är att du bröt alla dina löften. Du gör allt det som du lovade att skydda mig från.
Du kanske inte sårar mig med flit, men det bevisar bara att du inte bryr dig och att du aldrig har gjort det.
Och det är därför du inte förtjänar mig. Det är därför du inte är värd mig.
Jag försöker radera min kärlek till dig, jag hoppas att den ska blekna och försvinna. Jag hoppas att det inte blir för svårt att släppa taget om dig och komma över dig.
Det borde inte vara så svårt, men det är det för att mitt hjärta vägrar acceptera att du inte älskar mig.
Mitt hjärta vill inte tro att du aldrig älskade mig. Jag vill inte acceptera att våra vägar aldrig skulle ha korsats.
Men jag kommer vara tvungen att göra det för att jag inte vill leva såhär längre.
Jag måste släppa taget om dig, även ifall jag fortfarande älskar dig, för att jag måste tänka på mig själv och vad som är bäst för just mig. Den här gången måste jag sätta mig själv först.
Jag är klar med att försöka göra alla andra glada och nöjda.
Jag är klar med att uppfylla andras önskemål och trampa på mig själv för att kunna göra det. Jag är klar med att alltid sätta mig själv sist.
Jag gav så mycket för att få vårt förhållande att fungera. Även när jag såg att vi höll på att glida isär så gav jag det ännu en chans.
Jag gav inte upp med en gång, även ifall jag borde ha gjort det för att du inte förtjänade en andra chans.
Jag försökte förstå dig. Jag försökte hitta en anledning till varför det blev som det blev.
Jag hade förståelse för dig. Ingen annan skulle ta så mycket skit som jag gjorde och ändå så uppskattade du inte mig.
Du såg fortfarande inte hur mycket jag försökte, inte ens då.
Jag fanns alltid där för dig i livets motgångar. Jag var axeln du lutade dig mot när du blev trött.
Jag var leendet du kom hem till efter en tuff dag. Men vet du vad?
Du var för tung för att luta dig mot min axel, men jag lät dig göra det ändå. Jag kände inte för att le, men jag gjorde det ändå; jag gjorde det för att du skulle må bättre.
Jag gjorde det för att trösta dig när du behövde mig. Återigen satte jag dig före mig själv.
Jag kan inte fortsätta försöka få dig att älska mig. Jag kan inte fortsätta kämpa för oss, det fanns aldrig något ”vi”.
Det fanns bara ett ”du” och ett ”jag”. Och du… du förtjänade inte mig.
Detta förhållande har blivit en tortyr. Jag är inte lycklig, och nu när jag har slutat försöka tillfredsställa dig så är du inte heller lycklig.
Det gör ont att släppa taget om dig, men det kommer göra mer ont att försöka få dig att stanna.
Du kommer hitta någon som är rätt för dig och jag vet att jag kommer hitta någon som är rätt för mig.
Någon som förtjänar mig, någon som är värd all min kärlek och ansträngning.
Jag älskar dig men du är inte värd det. Du kommer aldrig älska någon annan än dig själv så jag hoppas bara att du kommer hitta någon som accepterar dig för den du är.
