Jag vet att kärlek är en känsla. Och jag är mycket väl medveten om att känslor inte kan styras av vårt förnuft.
Jag vet det bättre än någon annan.
Ända sedan jag kan komma ihåg, var jag den som blint följde sitt hjärta. Jag var den som alltid sätter sina känslor framför sitt förnuft.
Och jag gjorde det även när jag visste att mitt hjärta inte gjorde rätt val. Jag gjorde det även när jag visste att jag inte borde känna några av de saker jag kände.
Enkelt sagt var mina känslor alltid starkare än allt annat. De var alltid starkare än jag var. Och det fanns inget jag kunde ha gjort eller ville göra åt det.
Detta var särskilt fallet med min kärlek till dig.
Från det ögonblick som jag blev kär i dig, förlorade jag kontroll över hela mig. Min kärlek till dig förbrukar mig och den tog över mig.
Och det fortsatte på det sättet i flera år. Min kärlek till dig var den starkaste kraften i mitt liv, även när du var den sista personen jag borde älskat.
Min kärlek till dig var ovillkorlig och obestridlig, även när du fick mig att smärta och när du skadade mig.
Min kärlek till dig fortsatte att leva inuti mig, även när du gick bort från mig och även när du slutade älska mig.
Jag kan inte säga att jag inte kämpade för det. För att det gjorde jag verkligen.
Jag bad till Gud varje kväll för att Hon skulle visa mig ett sätt att sluta älska dig, för att hjälpa mig att komma över dig och att fortsätta med mitt liv.
Jag bad om att ett mirakel skulle ske, för att en trollstav skulle dyka upp i mina händer, som skulle ta bort dig från mitt minne för gott.
Och då slog det mig – jag behövde inte ett mirakel. Jag behövde inte en himmelsk kraft för att radera dig från mitt hjärta och sinne.
Allt jag behövde var en stark vilja.
Ja, mina känslor till dig har alltid varit djupa och starka. Men de var verkligen inte starkare än jag var.
Så bestämde jag mig till slut att det var på tiden jag slutade slösa bort min tid på att tänka på dig.
Det var på tiden jag slutade vänta på att du skulle komma tillbaka och att sluta gråta över dig.
Det var dags för mig att komma över dig och att gå vidare med mitt liv, på samma sätt som du hade gjort för länge sedan.
Det var dags för mig att sluta älska dig. Och det är precis det jag har gjort.
Jag kommer inte att ljuga för dig – det var allt annat än enkelt och det hände inte över en natt. Jag glömde inte som genom ett trollslag allt om dig. Det var en smärtsam process som tog lång tid.
Men min läkningsprocess började från det ögonblicket. Mitt beslut att sluta älska dig var det första steget till min återhämtning.
Och det var då jag insåg att jag hela tiden omedvetet inte ville sluta älska dig. Jag var den som fortfarande höll fast vid dig och vid vårt förflutna.
Jag var den som fortfarande gav dig andra chanser i mitt huvud, jag hoppades att du skulle komma tillbaka och hoppades att vi skulle fortsätta där vi slutade.
Jag gav dig faktiskt de chanser du aldrig bad om. Och allt detta hände på grund av min rädsla.
Jag var så van vid smärtan och jag var så van att du levde inuti mig att jag bara var rädd att gå ut ur det här vansinnet.
Hur vansinnigt det än låter så var jag rädd för att min smärta och min kärlek till dig hade blivit min komfortzon.
Jag var rädd för att jag inte visste vad jag skulle göra med mig själv utan dig inuti mig, utan att tänka på dig, utan att vänta på att du skulle komma tillbaka och utan att älska dig.
Jag var rädd för att möta det verkliga livet och vad som var kvar av det utan dig i det. Jag var rädd för min framtid utan dig och jag trodde att du var ett bättre alternativ.
Och allt detta ändrades det ögonblick som jag fattade beslutet att sluta älska dig.
Det här ögonblicket hjälpte mig att se hur stark jag var och det hjälpte mig att se att jag var en komplett person på egen hand.
Men framför allt hjälpte detta beslut mig att inse att jag var den enda som kontrollerar mig själv. Och det var det bästa beslutet i mitt liv.
