Ända sen jag kan minnas har jag trott på att jag någonstans där ute har min själsfrände. En person som är ämnad att tillbringa sitt liv med mig och någon som är förutbestämd att vara min.
En man som kommer att rädda mig och låta mig rädda honom. En man som kommer att älska mig oavsett vad, och som uppskattar min villkorslösa kärlek.
Jag visste att någonstans där ute fanns min mr. Perfekt, min drömprins.
Jag förväntade mig inte att han skulle vara felfri – jag ville att vår kärlek skulle vara perfekt och jag önskade att vi två skulle vara perfekta för varandra med alla våra skavanker.
Den här mannen skulle aldrig lämna min sida, oavsett vad. Å andra sidan, skulle han aldrig ifrågasätta min kärlek till honom.
Han skulle inte ha någon orsak till det. Han skulle veta att jag älskade honom när han både visade sin värsta och bästa sida, utan undantag.
Han skulle veta att jag väntat på honom hela livet och han skulle veta att jag skulle vara tacksam över att ha honom i mitt liv.
Vi skulle båda anstränga oss lika mycket i vårt förhållande och vi skulle båda jobba hårt för att få det att fungera.
Jag trodde att den här personen skulle vara min själsfrände och den som var ämnad för mig och jag var säker på att den här mannen skulle komma in i mitt liv.
Och när jag mötte dig, var jag säker på att du var den här killen. När våra blickar föll på varandra, hade du alla de där egenskaperna.
Det var inte ditt utseende eller dina pengar – det var helt enkelt sättet på hur du behandlade mig. Jag förväntade mig inte att du skulle behandla mig som en prinsessa, men det var exakt så du fick mig att känna.
Jag kände mig uppskattad, respekterad, älskad och behövd och det var det som jag mest av allt önskade.
Så jag var övertygad om att du var min själsfrände, att du var killen som jag väntat på så länge. Och jag var så lycklig att du äntligen kommit in i mitt liv att jag inte såg att du förändrades med tiden.
Jag såg inte att du bara låtsades vara den här perfekta killen förrän du hade kommit under skinnet på mig.
När jag sent omsider började märka det, vägrade jag att se ditt verkliga jag.
Även när jag såg att du började ta mig för givet, att din kärlek för mig uppenbarligen höll på att svalna, så försökte jag att rättfärdiga dig och komma med ursäkter.
Jag ville tro på dina sagor så mycket att jag inte var redo att låta någonting eller någon förstöra bilden av dig som jag skapat. Även om den någon var du.
Och så en dag lämnade du mig för en annan kvinna. Bara sådär, utan vidare, lämnade du mig. Du gick ifrån vårt liv, från allt vi hade planerat och drömt om tillsammans.
Du lämnade mig som om jag inte betytt någonting för dig, och som om du aldrig älskat mig.
Och jag gissar på att du aldrig gjorde det. Jag gissar att du bara låtsades vara den mannen du inte var tills dess att du såg att jag var helt förlorad, tills dess att du var säker på att jag älskade dig som jag aldrig älskat någon annan.
Det var det enda du ville ha av mig och när du fick det, kunde du gå din väg.
När du gick din väg var jag förkrossad. Du krossade mitt hjärta och splittrade alla mina förhoppningar och drömmar.
Du dödade bilden av den oskyldiga tjejen som trodde på kärlek och sagor och du fick mig att känna på det verkliga livet. Du fick mig att inse vad smärta och bedrövelse innebär.
Jag såg dig som mannen jag ville dela resten av mitt liv med och det tog mig lång tid att inse att det aldrig skulle hända.
Det tog mig lång tid att plocka upp skärvorna av mitt brustna hjärta som du lämnat utan att ens fundera över hur jag mådde och vad du gjort mig.
Men jag ska inte berätta för dig om allt jag genomlevt sen du lämnade mig. Jag mår faktiskt bättre nu. Ja, du utplånade personen jag var innan jag träffade dig, och under en tid gillade jag inte kvinnan du gjort mig till.
Sakta men säkert lär jag mig älska mitt nya jag. För nu är jag starkare än jag någonsin trodde jag skulle kunna vara.
Jag tror inte på sagor längre och jag vet att ibland är kärlek inte tillräckligt, men du lyckades inte förgöra min livslängtan och det är det viktigaste av allt.
Jag vill bara berätta att jag förlåtit dig. Inte bara det, jag är också tacksam för allt du gjort mig.
Om det inte hade varit för dig så hade jag inte blivit den här starka, mäktiga och självständiga kvinnan jag är nu. Jag hade inte insett att alla inte gör sig förtjänta av min kärlek och tillit.
Jag hade aldrig insett att jag inte behöver en man för att vara hel och att jag är mer än tillräckligt, själv. Jag skulle aldrig ha insett att jag behöver respektera och älska mig själv innan jag respekterar och älskar någon annan.
Ja, du var en tuff läxa, men jag gissar på att jag behövde missta en själsfrände med en läxa för att begripa vissa saker.
