Kära “mitt livs kärlek”,
Jag skriver detta brev till dig med mitt hjärta bultandes på utsidan av min kropp. Jag vill bara att du ska veta vad jag gick igenom när vi var tillsammans.
Åh vänta, att vara tillsammans är inte ett bra ord. När jag trodde att vi var tillsammans skulle passa bättre. Hur som helst har jag ett behov av att berätta allt för dig, så att du inte gör samma sak mot en annan kvinna.
Jag vill inte att någon ska känna smärtan jag kände. Jag skulle inte ens önska min värsta fiende det.
Du förstår, jag trodde alltid att jag skulle bli gammal med dig. Jag trodde att du var mina drömmars man.
Du var frisk luft i mina lungor och en regnbåge när livet var tufft. Du fanns där för mig, men jag såg inte djupare in i dina ögon. Jag såg inte att du inte känner på samma sätt.
Att dejta mig var bara bekvämt för dig. Det var bara ett sätt för dig att skaka av dig stressen.
Till slut behövde du någon som skulle laga mat, städa och hålla dig sällskap. Och det var vad jag var för dig. Inte din själsfrände, inte din älskade.
Jag var bara någon som skulle vara där tills rätt tjej dyker upp. Men haken är att jag inte visste om det.
Jag var ignorant och trodde att för oss två hade framtiden redan bestämts. Jag trodde att du skulle stå vid min sida när jag hamnade i problem.
Men du lyssnade inte ens på mig medan jag pratade om dem. Du var upptagen med att sms:a andra kvinnor och försummade mig helt.
Du skulle hellre gå ut med dina killkompisar än att stanna hemma med mig. Du kunde aldrig förstå mitt jobb, mina vänner eller min familj.
Allt det var för mycket för dig. Men jag var påträngande. Jag ville att du skulle älska mig. Jag ville att du skulle bry dig.
Jag ville vara den kvinna du skulle titta på i ett rum fullt av människor. Jag ville vara den sista du tänkte på när du gick och la dig och den första du tänkte på när du öppnade dina ögon.
Jag ville att du skulle älska mig precis som jag älskade dig. Jag var djupt, galet och utan begränsningar, kär i dig.
Men det såg du inte. Eller så låtsades du att du inte såg det.
Jag var den som grät hela natten och tänkte på saker som gjorde mig ledsen. Och på andra sidan av vår säng sov du som en bebis. Du visste inte om demonerna inuti mig.
Och varje dag var en ny kamp – en kamp för din kärlek.
Sedan under en av de ensamma nätterna såg jag av misstag mig själv i spegeln. Och jag var förvånad! Den kvinnan i spegeln var bara ett skal av mig.
Jag kunde se på hennes ansikte att hon grät – hennes ögon var röda på grund av alla tårar. Hon var blek, med sin mascara blandad med tårarna.
Och jag blev rädd. Jag blev rädd för vad du hade förvandlat mig till – nej, vad jag hade tillåtit dig att förvandla mig till. I den sekunden bestämde jag mig för att sluta.
Jag bestämde mig för att bränna broarna mellan oss två. Jag ville inte bara vara en ledsen tjej. Jag ville ha mer. Jag förtjänade mer. Men du kunde inte ge mig det.
Nu, efter alla dessa år av att inte ha dig vid min sida, vill jag tacka dig.
Tack för att du visade mig att jag kan bättre. Tack för att du släppte mig så många gånger att jag lärde mig att ställa mig upp.
Tack för att du inte älskade mig, för du gav en annan man möjligheten att göra mig glad. Och framför allt tack för att du släppte mig.
Dagen du släppte mig, utan att ens försöka få tillbaka mig, föddes jag igen. Och jag skulle inte byta den känslan mot någonting i världen.
Till sist vill jag tacka dig en gång till för att du gjorde mig till den personen jag är idag. Utan dig kunde jag aldrig ha uppnått det.
Med noll kärlek,
Tjejen som aldrig var din
