Efter all denna tid så finns hoppet fortfarande kvar. Jag hoppas att du kanske en dag kommer att förklara varför du lämnade mig.
Jag vet att det är fel. Jag borde lämna dig i det förflutna och bara fortsätta med mitt liv. Men det är inte så jädra enkelt.
Hur kan du gå vidare från någonting du trodde skulle vara för evigt?
Hur går du vidare från någon du hade så starka känslor för och älskade av hela ditt hjärta?
För att vara ärlig så vet jag inte hur många gånger jag försökt skriva detta brevet och inte klarade det. Jag hade för många känslor. Jag älskade dig fortfarande.
Men, jag var också arg eftersom jag inte kunde fatta att det var så enkelt för dig att bara gå din väg. Att låta vår kärlek försvinna.
Nu är jag arg på mig själv för att jag älskat någon som aldrig var min, som lämnade mig utan ett ord. Jag kände mig förråd. Du ljög för mig.
Hur många gånger har du inte sagt att du skulle göra allt för mig, att det inte fanns någonting i hela världen du inte skulle kunna ha gjort för mig?
Nå, det enda du behövde göra var att älska mig lika mycket som jag älskade dig. Och du misslyckades.
Jag var ledsen. Så är det. Jag var så otroligt ledsen. Det finns inte tillräckligt med ord för att beskriva den känslan.
Jag hoppas att du förstår var du gjorde och vilka konsekvenser det hade på mig. Du lämnade ett ärr i mitt hjärta.
Om du någonsin brytt dig om mig skulle du aldrig ha fått mig att känna så.
Jag var rädd. Jag var faktiskt orolig för min psykiska hälsa eftersom jag inte trodde att jag var tillräckligt stark för att kunna hantera att du lämnade mig.
Ärren du lämnade gjorde mig rädd. Jag var rädd för att mannen som skulle komma efter dig skulle vara lika grym som du.
När allt hade tagit slut ville jag inte att någon annan skulle ta din plats. Jag ville inte ha någon i närheten om det inte var du.
Jag var konfunderad. Jag kunde helt enkelt inte ta in vad som hänt. Jag tyckte inte att någonting stämde.
Allt verkade perfekt i ena stunden men sedan krossade du mitt hjärta.
Du krossade mig. Jag lämnade mig med en osäkerhet som jag fortfarande har kvar.
Jag tyckte att jag var otillräcklig eller att jag kanske haft för bråttom med någonting som du inte ville.
Ibland fick jag till och med för mig att jag aldrig skulle hitta någon som skulle kunna älska mig som jag förtjänar att bli älskad, som jag älskade dig, osjälviskt och rent, gränslöst.
Men nu, efter en tid då mina sår läkt och efter att jag lyckats lappa ihop mitt brustna hjärta så vet jag att sann kärlek kommer att finna vägen till mig, i rättan tid…
Tack så mycket. Tack för att du lämnade mig. Jag har lärt mig att säga adjö.
Du har visat hur jag ska bre ut mina vingar och flyga fritt igen. Vet du vad? Världen stannade inte upp när du lämnade mig.
Det finns så många vackra saker som väntar på att jag ska gå ut och utforska dem.
Det finns någon som är redo för min kärlek.
Någon som kommer att skämma bort mig med sin kärlek. Någon som jag kommer att uppmuntra till att bli en bättre person, för varje steg på vägen.
Det finns någon som jag kommer att uppfylla mina drömmar tillsammans med. Någon som inte är rädd för att älska eller engagera sig.
Jag vet att det är mitt fel att jag gav dig all kärlek du inte förtjänade. Jag gav dig mitt allt.
Jag är ledsen att jag inte visste att man kunde älska mindre…Men du var inte redo att älska mig på samma sätt.
Kanske ville jag för mycket. Blev du rädd för någonting jag gjorde? Jag vet att du inte fejkade allt.
Du kan inte fejka så starka känslor. Du fejkade inte din kärlek. Så vad hände egentligen?
Det här är en retorisk fråga eftersom jag inte vill veta svaret. Jag är rädd för det.
Jag är rädd att du ska säga att jag pressade dig till någonting mer seriöst.
Jag vill tro att du inte var redo för något seriöst förhållande, att du inte var redo för den typen av kärlek jag gav dig.
Du var inte redo för den där “eviga kärleken.” I vilket fall så spelar det ingen roll längre, vem som hade rätt och vem som hade fel.
Det spelar ingen roll om jag jagade iväg dig eller om du var den som sprang din väg.. Vad som spelar en roll är att jag lärde mig någonting av det vi hade.
Jag lärde mig en sak eller två om män och förhållanden. Jag lärde mig att släppa taget om det som inte var ämnat för mig.
Och det viktigaste av allt, jag lärde mig att värdesätta mig själv mer. Jag öppnade mina ögon för nya perspektiv och det nya liv som jag kan ha utan dig.
Du då? Du blev en del av mitt förflutna och jag vill att du stannar där.
Jag är redo för framtiden. Ta hand om dig och tack och adjö…för alltid!
