Kära “livets kärlek”,
Först och främst vill jag tacka dig för att du visade mig vad jag inte förtjänar.
Jag förtjänade inte de elaka orden du skrek till mig och spottandet i mitt ansikte. Detta fick bara dig att känna dig mer som en man och det förstörde mig helt.
Jag förtjänade inte nedbrytning och att bli kallad elaka saker.
Du fick mig att känna att jag var ingenting bara för att du skulle känna kraften – kraften du fick när du gjorde mig hjälplös till att göra någonting för att rädda mig själv.
Jag förtjänade inte att vakna upp mitt i natten helt svettig eftersom jag hade drömt mardrömmar med dig som huvudroll. Du fanns inte där vid min sida för att se mig i sorg.
Du brydde dig inte om vad som hände med mig. Det enda du brydde dig om var att uppfylla dina behov och din själviskhet.
Jag förtjänar inte alla dessa ångestattacker varje gång jag tänkte på eller hörde av dig.
Jag förtjänade inte bristen på kärlek jag fick från dig och mest av allt, jag förtjänar inte att du var otrogen mot mig.
Vad jag har att säga till dig nu är tack.
Tack för att du fick mig att inse att DU inte förtjänar MIG!
Tack för natten av skräck när du slog mig till en känslomässig död. Först då kunde jag bli född igen. Den natten var natten du gav mig modet att äntligen lämna dig.
Jag vet att du trodde att allt du hade gjort mot mig var rätt men du hade så fel. Du behandlar inte kvinnan du älskar som skit.
Du tar inte henne till kanten. Du förstör inte alla henne önskningar som får henne att vilja fortsätta leva.
Istället behåller du henne som den mest värdefulla saken i ditt liv. För djupt nere, vet du att hon är en kvinna att älska och att du var en lycklig jävel som fick henne.
Med en sådan kvinna spelar du inte med hennes tankar eller gör alla de hemska sakerna mot henne.
Du vårdar henne och du tackar Gud varje dag som du har henne i ditt liv. Men det gjorde du inte, eller hur?
Du utnyttjade henne och du förstörde hennes liv för alltid, för även när hon lyckades komma ifrån dig var hon inte samma person längre.
Du dödade kvinnan som hon brukade vara, och du formade fram en ny, perfekt för dig, precis så som du tyckte hon skulle vara.
Du svor att du älskade henne. Varje gång du gjorde en till hemsk sak och hon ville lämna dig, bad du henne att stanna.
Du svor på ditt liv att du älskade henne och att du ville hjälpa henne. Det var bara en massa lögner!
Men det finns fortfarande något jag inte förstår. Hur kan en person som du våga säga “Jag älskar dig” till någon?
Dessa tre ord representerar något du inte kan förstå. Jag vet inte ens varför du sa att du älskade mig när du inte kände det.
Kanske ville du lura mig och dra nytta av mig. Kanske djupt där inne, var du en trasig man som inte visste hur man älskar en kvinna, så du gjorde alla dessa otäcka saker mot mig.
Kanske trodde du verkligen att du hade rätt, att du gör rätt sak. Kanske är du verkligen en psykopat.
Jag undrade alltid var ditt samvete fanns. Jag undrade alltid ifall du har svårt att somna om nätterna? Finner ditt sinne och din själ ro?
Men jag fick aldrig svar på dessa frågor. Jag är inte ens säker på att du någonsin tänkt på det på grund av att allt du gjorde mot mig verkade komma så naturligt för dig.
Du älskade mig INTE. Du kan inte älska någon. Kanske gillade du bara tanken på kärlek, så du gav det ett försök och jag var din “försökskanin”.
Men låt mig berätta något för dig. Du misslyckades och du misslyckades hårt.
Dumt nog var jag den som verkligen älskade dig, men jag borde inte ha älskat dig alls.
Jag var den som var beredd att flytta berg för dig och allt jag fick var en bit av ett av dem som lossnade och slog mig i ansiktet.
Jag var den enda som försökte och den enda som kämpade för vad du kallade “evig kärlek”. Och vad fick jag i slutändan?
Jag har emotionella ärr som aldrig kommer att läka. Jag har minnen som aldrig kommer att försvinna.
Jag hör fortfarande ekot av dina hårda ord i mitt huvud. Jag känner att de hemsöker mig och får mig att rysa. Jag blir kall utan anledning och då minns jag att jag tänkte på dig.
Förr började jag känna mig avdomnad varje gång du förolämpade mig. Jag trodde att det var för att jag blev van vid det.
Först nu, när orden från det förflutna jagar mig, inser jag att jag tappade upp alla känslorna inom mig för att kunna överleva.
Jag låste vad som var kvar av mig djupt inuti, i hopp om att jag skulle hitta det igen en vacker dag. Det var min försvarsmekanism och nu vet jag vilken skräck jag överlevde på grund av dig.
Nu när jag är långt ifrån dig är jag äntligen medveten om vilken tur jag har som kan fortsätta leva.
Jag inser äntligen hur lyckligt lottad jag är att jag får en ny chans, inte bara i kärlek, men i livet också.
Nu inser jag hur stark jag är och den här gången lovar jag mig själv, jag kommer aldrig låta någon skada mig så som du gjorde.
Mitt beteende, allt jag gjorde och den jag var, var aldrig tillräckligt bra för dig. För dig var jag en lerhög klar att formas.
Idag inser jag att jag redan var ett mästerverk tills du förstörde mig genom att försöka “förbättra” mig.
Förr, när jag älskade dig, trodde jag att du var ljuset i slutet av min mörka tunnel. Men du var mörkret som höll mig tillbaka.
Du var den skugga som drog mig djupare ner, varje gång jag nådde ljuset för att rädda mig själv.
Hela tiden var du mannen som hållit mig tillbaka från att nå mina mål och att mina drömmar skulle bli sanna.
Och det sorgligaste var att du ville att jag skulle tro att du hjälpte mig att resa mig men hela tiden sköt du mig djupare ner i ett mörker.
Även om jag trodde att du var mitt livs kärlek, var du faktiskt min värsta fiende. Och sanningen är att jag fortfarande inte förstår hur du kan göra det mot den kvinna du levde med.
Hur kunde du berätta för mig att du älskade mig om du inte menade det? Jag antar att du är den typen av man som skiter fullständigt i vad folk tycker om dig.
Och i det här fallet brydde du dig inte om vad jag tyckte om dig, för om du skulle göra det, skulle du ha tänkt innan du agerade, men när vi var tillsammans, agerade du alltid först och tänkte sen.
Då var det för sent för förlåtelse.
En person kan bara ta en viss mängd. När du tror att du har nått din gräns, är du inte där än. När du tror att du inte kan ta det längre, är du inte där än.
Men när du inte bryr dig längre, när det inte spelar någon roll om du lever eller dör, när dagarna och nätterna ser precis likadana ut, då har du fått tillräckligt.
Du fick mig att tro på saker som inte var på riktigt. Du mobbade mig till att lita på dig. Du sa till mig att jag var omöjlig att leva med. Du sa att jag var galen, att jag behövde hjälp.
Du sa att jag inte var älskvärd, men det var du som inte kunde hantera mig. Du sa det för att du såg mig göra saker som du inte klarade av.
Bara för att jag var starkare än dig, ville du förminska mig och psykiskt misshandla mig. Du ville ha kontroll över mig. Du ville styra mig och tyvärr gjorde du det för en stund.
Du var min nödvändiga ondska: Narcissisten i förklädnad och mannen som visste hur han fick mig att må skit bara genom ord.
Du visste exakt vilka punkter du skulle trycka på. Du visste exakt hur du skulle förstöra mig. Efter att flera år har gått behöver jag bara säga en sak till dig.
Tjejen du “formade” till en ynklig, meningslös INGENTING har blivit en kvinna som är en kraftfull och oföränderlig NÅGONTING.
Tack för att du var en del av mitt liv. Tack för att du fick mig att inse att jag var den enda som kunde rädda mig.
