Folk fortsätter komma med frågor till mig som de verkligen inte har att göra med.
De fortsätter att ge sig rätten att invadera min integritet och bortse från hur obekväm jag känner mig när de frågar mig hur det kommer sig att jag inte är gift än.
Den största klyschan av alla är deras intro – när de berättar för mig hur smart och vacker och framgångsrik jag är, och hur nu är den perfekta tiden att sätta pricken över i på mitt liv och gifta mig.
På grund av den person jag är, har jag svårt att säga till folk att sköta sig själva.
Jag finner det svårt att förklara varför jag fortfarande är singel eller varför jag inte har något intresse att välkomna någon in i mitt liv över huvud taget.
För det mesta har jag ingen aning om vad jag ska säga eller hur man svarar, så jag ler och rycker på axlarna.
Det får dem inte att hålla käften, men när de ställer en till fråga, har jag redan drunknat i depression och ångest.
Jag är inte singel på grund av alla giftiga män där ute. Jag är singel på grund av en giftig man jag hade i mitt liv.
Jag har ljugit för mig själv så många gånger och så bra att även jag tror på mig själv. Jag trodde på mina egna lögner – det är så bra jag är på att springa bort från mina problem.
Jag sa till mig själv att jag är för upptagen för att ha någon i mitt liv just nu. Jag prioriterade min karriär över att hitta kärleken i livet.
Jag sa till mig själv hur jag ska skjuta upp alla former av relationer för att jag hellre vill fokusera på att göra mitt liv bra.
Någon ny skulle bara ta upp min tid, och jag skulle inte kunna fullfölja mina drömmar.
Jag sa till andra att jag verkligen letar och att jag har några killar på G, men att det inte är någonting seriöst och om någonting ändras, kommer jag berätta det.
Det finns ingen anledning för dem att fråga mig samma fråga varje gång de träffar mig.
Så fort jag hittar giftasmaterial kommer de att vara den första som får veta det. Inte visste de att dejting var sååå långt borta för mig.
När jag hade växt upp, efter några relationer, var jag tvungen att fråga mig vad i helvete som var fel på mig och varför jag inte kan hålla någon kvar i mitt liv.
Jag vet att jag klarar mig själv och att jag är lycklig ensam, så varför kan jag inte vara med någon annan och dela min lycka med dem? Det fick mig att tänka…
Jag har alltid haft fler manliga vänner än kvinnliga. De var verkligen det, jag såg dem aldrig som någonting mer än vänner och jag var superbekväm med att ha dem runt mig.
Om jag någonsin märkte att någon av dem föll för mig eller skickade mig signaler, låtsades jag att jag inte såg det. Jag blundande för det och fortsatte som om ingenting någonsin hänt.
Det är inte som om jag redan har gett upp på kärlek. Det är inte som att jag inte har försökt hitta min man, men det var bara något som inte stämde.
Jag sprang inte iväg direkt när jag träffade någon ny. Det var inte så. Jag kan lockas till män och jag vill ha en man i mitt liv.
Här och där dyker det upp någon i mitt liv, någon som jag skulle kunna leva mitt liv med.
Och då börjar jag dagdrömma och föreställa mig hur vårt liv tillsammans skulle vara och vilken typ av man han är och hur han skulle behandla mig rätt och jag gör honom perfekt i mitt huvud.
Alla verkar perfekta på avstånd.
När vi väl försöker, när vi kommer nära varandra, börjar jag märka även de allra minsta bristerna hos den personen och det är direkt slut – vilket är bra för att vara ärlig, för det var mycket värre förut.
Jag brukade engagera mig i ett förhållande trots att jag visste att det inte kommer att hända. Jag engagerade mig trots att jag visste att det var slut innan det ens börjat.
Jag skulle ge honom en chans, vi skulle vara bra i några månader och då väntade jag bara på ett misstag eller en ursäkt till varför vi inte kan vara tillsammans längre.
Jag var en sådan tjej som ångrade att jag gett någon en chans den sekunden jag gjorde det. Men jag var för envis för att ge upp när jag insåg det.
Jag tillät mig att bli lurad att den här gången kommer det fungera.
Saker skulle aldrig fungera för att jag är trasig. Och jag kan inte dansa tango med någon förens jag fixar mig själv och lär mig att dansa med någon annan.
Sekunden jag gav någon en chans ångrade jag det. Det skulle leda till att jag förlorade en vän eller att jag förvandlades till ett arsel.
Jag skulle bygga upp mina väggar och jag väntade bara på ett öppet fönster för att komma ur relationen.
Jag lämnade bara trasiga människor bakom mig och det var det som dödade mig.
Jag hade ingen aning om varför jag inte kunde ha ett funktionellt förhållande eller hur kan jag kan bli så emotionellt skadad och oförmögen att älska de människor som älskade mig tillbaka.
En kväll satte jag mig ned och erkände för mig själv att jag har problem. Jag visste bara att jag inte kunde fortsätta göra mig omedveten om vad jag gör mot andra och mot mig själv.
Jag analyserade mitt liv och då slog det mig: Jag var en av de tjejer vars relation med sin pappa hade ärrat henne djupt emotionellt.
Jag var en av de tjejerna som hade en giftig pappa. Jag var en av de tjejer som varit under inflytande av en giftig man för länge.
Jag lämnade så många brustna män bakom mig bara för att den som borde älskat mig “bara för att” – inte gjorde det.
Jag fick mig själv att gå ensam genom livet eftersom den enda man som borde visa mig hur kärlek känns – inte gjorde det.
Hur han behandlade kvinnor i sitt liv fick mig att inse hur kvinnor inte ska behandlas.
Han höjda mina standarder, så när jag såg bara en liten egenskap av min pappa i mannen jag dejtade eller om han bara gjorde en sak som min pappa gjorde, avstod jag.
Jag sprang utan att någonsin titta tillbaka.
Jag insåg att ingen kommer någonsin att vara tillräckligt bra för mig. Jag insåg – på grund av kärleken han inte gav mig, kärleken jag förtjänade men inte fick – att jag tillåter aldrig mig själv att lita på en annan man.
Jag söker evigt efter honom i andra män bara för att springa så långt bort som jag kan från dem.
Jag hade inte en giftig pojkvän eftersom jag hade en giftig pappa och det var tillräckligt för att aldrig ge en annan man en chans i mitt liv.
Även om jag har svårt att lita på män tror jag på kärlek.
Jag hoppas bara att någon så småningom kommer övertyga mig om att jag hade fel när jag tänkte att det inte finns någon där ute som är skräddarsydd bara för mig.
Jag tror att han kommer inse vad jag har gått igenom och se ärren jag har på mitt hjärta.
Jag kommer vara tålmodig nog och vänta på en speciell man som kan sätta min värld i gungning och få mig att känna att jag inte är skyldig i all skit som hänt mig.
Med honom kommer jag verkligen att vara mig själv igen och finna ron i mitt hjärta jag har längtat så länge efter.
Trots att min pappa inte visade mig hur kärlek känns, kommer det att finnas en man som gör det.
