Jag saknar honom fortfarande, han finns fortfarande kvar i mina tankar, som en oinbjuden gäst, och jag kan inte hjälpa det. Det går någorlunda bra när jag är vaken.
Det går lättare under dagen men när mörkret faller på och när jag är ensam med mina tankar, innan jag går och lägger mig, poppar han upp och det finns inte en chans att jag kan jaga bort honom.
Det finns inte en chans att jag kan stänga av och hitta det där lugna vrån utan honom som jag så gärna vill ha.
Hur många gånger har jag inte träffat på en fullkomlig främling på stan och den här personens färg på tröjan har påmint mig om färgen på hans ögon.
Lukten hos en fullkomlig främling har fört mig tillbaka till dagarna då jag var lycklig. Allt det får mig att börja fundera. Allt det får mig att längta tillbaka till det förflutna.
Jag ser till att vara fullt sysselsatt på dagarna för att glömma honom. Jag gör allt möjligt för att glömma hans ansikte, hans lukt, hans sätt att gå eller prata.
Jag gör allt möjligt bara för att inte sakna honom eftersom jag vet att jag inte borde. Jag vet att jag inte borde men på något sätt kan jag inte hindra det.
Och det verkar inte vettigt. Jag borde hata honom. Jag borde hata själva tanken på honom, hans närvaro, hans allt.
Och ändå, han finns alltid där, i bakhuvudet och väntar på att rasera mina murar och ockupera mina tankar.
Ingen fattar riktigt varför. Ingen vet hur jag känner det. Jag kan helt enkelt inte låta någon få veta.
Efter allt han gjort mot mig har jag ingen rätt att sakna honom, endast en galen person skulle göra det och ändå så kan jag inte glömma honom. Så jag ska hålla käft och lida i ensamhet.
Jag måste hålla det för mig själv. Jag måste hålla tyst och gå igenom den här smärtan av att inte längre ha honom för mig själv.
Jag vet att det är svårt att släppa taget om honom. Jag vet att ingenting går över på en natt men det är en sak jag inte fattar.
Den rationella delen av min hjärma skriker på mig att jag ska glömma honom. Den påminner mig ständigt om allt hemskt han gjort mig.
Den påminner mig om att han inte har förändrats, även efter alla de otaliga chanser jag gett honom, och att den här gången inte kommer att vara annorlunda.
Men den känslomässiga delen av hjärnan, den ‘galna’ delen, försöker få honom tillbaka. Den visar bilder på hans leende ansikte.
Den provocerar fram empati och kräver att få honom tillbaka, även om den inte borde. Faktum är att jag bara kommer ihåg allt det goda.
Jag kommer ihåg hur han fick mig att skratta så mycket att jag fick ont i magen. Jag kommer ihåg hur han gjorde sig själv till åtlöje för att få fram ett litet leende på mina läppar.
Jag kommer ihåg alla galna saker vi gjorde tillsammans, hur lyckliga vi var utan något som helst bekymmer, utan något att oroa oss för.
Vi trodde att kärleken var enkelt. Det fanns problem och vi valde att bortse från dem. Vi låtsades som om ingenting hänt förrän saker och ting började upprepa sig och det helt plötsligt blev för mycket.
Allt det vi sopat under mattan, det vi försökt gömma, kom tillbaka och drabbade oss med full kraft. Det fanns ingen återvändo.
Ena dagen hade jag honom, nästa dag var han en fullständig främling. Han var borta.
Och jag kan inte tvinga mig själv till att glömma honom. Jag kan inte sluta sakna honom. Men jag vet att jag borde.
I grund och botten förtjänar han inte att vara saknad. Jag vet att jag är en fullständig idiot som håller fast vid alla dessa lyckliga minnen vi delade.
Jag vet att jag är den enda av oss som fastnat i det förflutna.
Medan jag vrider mig i sängen och försöker sluta att tänka på honom, vet jag att han sover lugnt. Jag vet att han inte saknar mig och att han inte tänker på mig.
Då blir jag arg på mig själv. Jag är arg eftersom jag håller fast vid honom medan han släppt taget om mig för länge sedan.
Det var han som gjorde slut mellan oss. Han var den som inte ville kämpa längre. Jag ville att det skulle fungera men han brydde sig inte ens om att försöka.
Jag var den som gav honom både tid och utrymme för att ändra på vår situation, men han såg det inte på det viset.
Jag gissar att jag bara var ett tillfälligt tidsfördriv för honom och jag trodde att vi skulle vara tillsammans länge. Jag hade fel. Men vet du vad jag lärt mig?
Jag saknar honom hellre på det sätt jag minns honom. Jag saknar hellre hans goda sida.
Jag vet att det är bra att det tog slut eftersom jag vet att jag skulle varit olycklig om vi fortfarande hade varit tillsammans.
Så om jag skulle behöva välja mellan två onda ting så skulle jag hellre välja att sakna honom än att vara tillsammans med honom.
