Vet du hur det känns att hela tiden vara den som drar det kortaste strået?
Vet du hur det känns att alltid vara den som älskar mer, att vara den som ger mer och vara den som alltid finns till hands för alla men aldrig själv kunna luta sig mot någon när du mår dåligt?
Nå, den här tjejen vet.
Den här tjejen har varit med om så otroligt mycket. Om du har fått hjärtat krossat en gång, har hon fått det tre gånger.
Om du någon gång gråtit dig till sömns, har hon gjort det tusentals gånger innan.
Om du känt dig ensam och hur du inte haft någon som skyddar dig, har hon känt det så många gånger på sistone.
Men, hon har inte låtit någon få veta hur hon lider och hur dåligt hon mår. Hon har aldrig gjort det.
När någon kunde komma ihåg att fråga henne hur hon mår, trots smärtan hon kände, skulle hon alltid le och svara – det enda godtagbara svaret – fint.
Från det att vi är små får vi lära oss att vara artiga och det enda lämpliga svaret på frågan om hur vi mår är, “Jag mår fint.”
Nå, åt helvete med artig och lämplig och mest av allt, åt helvete med fint! Ingen borde känna sig tvungen att ljuga om sina känslor eller att känna att de behöver dölja dem.
Hon är en känslig människa. Jag vet inte vad andra människor anser om hur mycket smärta hon klarar av, men hon var på bristningsgränsen.
Andra människors handlingar krossade hennes känsliga hjärta och allt, allt hon hade dolt inombords – allt började komma upp till ytan. Lavinen hade börjat.
Du vet, när du länge ignorerat tårarna i dina ögon, när du hela tiden befunnit dig på avgrundens rand men hållit dig själv tillbaka, när du varit sekunder från att skrika lungorna ur dig men känt att du inte haft något annat val än att le, då behövs det inte mycket för att sätta igång lavinen och visa hur du känner, hur du egentligen känt under lång tid.
Fint är aldrig ett lämpligt svar. Fint är heller inte hur hon känner sig.
Fint är heller inte ett svar hon vill ge när andra frågar henne hur hon mår. Hon mår inte fint och hon har slutat låtsas att hon är det.
Hur skulle det vara om vi börjar vara ärliga mot varandra? Hur skulle det vara om vi började fråga människor hur de haft det och faktiskt är intresserade av att höra ett ärligt svar på frågan?
Hur skulle det vara om vi börjar se dessa människor som inte mår bra och hur skulle det vara om vi påpekade det? Hur skulle det vara om vi fångade upp de människor som börjar bryta ihop?
Kan vi börja med att bete oss mer mänskligt och mindre som robotar, snälla? Det är precis det hon behöver.
Hon är trött på att låtsas må bra. Hon är trött på att le när hennes hjärta håller på att krossas i tusen bitar.
Hon är utmattad av att lyssna på andra människors problem, att finnas till hands för dem och sedan gå hem till en kall säng utan att ha någon som skulle vilja lyssna på hennes problem eller hålla om henne medan hon gråter.
Hon har även slutat övertyga sig själv om att hon mår fint. Hon har slutat intyga sig själv om att allting är okej och hur hon inte är nedbruten.
Hur hennes hjärta inte gör ont. Hur hon är lycklig. Hur allt är okej och hur allt kommer att försvinna när hon vaknar. Hon har slutat upp med att låtsas att hon är hel när hon inte är det.
Hon vill inte ljuga längre. Hon vill inte längre låtsas att hon är okej, samtidigt som hon faller sönder inombords. Hon vill skrika och hon vill gråta.
Hon vill falla sönder. Hon vill låta allt komma ut. Vet du varför? För hon har hållit det inombords alldeles för länge.
Hon ville inte tycka andra människor med sina problem. Hon ville inte tråka ut andra människor eller göra dem oroliga.
Hon ville inte att de skulle lida för hennes skull. Det är så osjälvisk hon är. Men tiden är inne för henne att ta hand om sig själv.
Tiden är inne för att pausa allting annat och se till att hon verkligen är okej. Därför låtsas hon inte längre att hon mår fint.
Hon vill vara okej och hon vill vara lycklig igen. Och genom att erkänna för dig själv att du inte är det är ett första steg mot läkning.
Hon mår inte bra nu, men hon kommer att göra det igen en dag.
