Jag plockade fortfarande upp de trasiga bitarna av mitt hjärta och försökte klistra ihop dem när jag träffade dig.
Jag var långt ifrån redo att påbörja något nytt, mitt hjärta kunde knappt slå.
Jag lärde mig att andas igen, jag lärde mig att älska mig själv igen, jag försökte få mitt liv tillbaka på rätt spår – jag förväntade mig inte att du skulle komma i min väg.
Du förstår att allt jag var van vid var smärta och besvikelse.
Det var allt jag kände till och det blev normalt även om jag visste djupt inom mig att det var långt ifrån vad jag ville ha.
Därför kom du som en chock. Du måste förstå att för mig var att bli sårad något jag förväntade mig, men all den glädje du tog med in i mitt liv är något jag aldrig föreställt mig – den känslan.
Det kändes fantastiskt. Jag hade aldrig känt någonting som det tidigare. Du stillade min ångest och rädsla med ro.
Du var alltid öppen och ärlig och jag fick aldrig kämpa för att dechiffrera motstridiga signaler som jag hade varit tvungen till tidigare.
Jag var inte den enda som ansträngde mig utan vi ger och tar. Tonvikten var att skapa känslomässiga band och inte bara fysiska.
Och jag var förstummad och kunde inte tro att det här kunde vara på riktigt. Män som du existerar inte. Jag befinner mig i en dröm och jag vill inte vakna upp från den någonsin.
Men min rädsla fortsatte att väcka mig. Jag var så rädd för att förlora dig.
Jag var rädd för att jag för första gången hade någonting äkta och verkligt. Jag hade någon som vet hur man älskar.
Vår relation gick fort fram. Det var lätt för dig att öppna upp och bjuda in mig i din värld och i ditt hjärta.
Men jag var fortfarande på min vakt, jag var fortfarande trasig, så jag försökte trampa på bromsen.
Jag var rädd att kärlek som brinner hett kommer att brinna ut ännu snabbare. Jag var rädd att du kommer att bli likadan som han var.
Jag var full av tvivel på det förhållande vi försökte skapa.
Så jag fortsatte springa undan, men du lät aldrig mig springa bort. Du höll mig bara närmare.
Jag ville att du skulle veta allt om mig, så jag berättade bokstavligen allt – från de saker som jag var mest stolt över till dem som jag skämdes för.
Jag delade de lyckliga historierna med dig och de mest smärtsamma.
Jag ville att du skulle känna till den jag var verkligen är och inte bara de bra delarna.
Jag ville att du skulle veta att jag fortfarande inte har hittat ett sätt att släppa mitt förflutna. Jag ville blotta min själ och det som är kvar av mitt hjärta.
Mitt förflutna tillät mig inte att njuta av min vardag. Smärtan som jag bar med mig fortsatte att blanda sig med glädjen och jag var så vilsen.
Och än en gång lämnade du mig mållös, du behandlade mina ord, min rädsla och mina oroliga tankar som att de var de mest normala saker i världen.
Du kramade mig så länge och så hårt att jag började känna mig trygg i din famn. Jag behövde verkligen det.
Jag behövde någon som förstår mig. Jag behövde någon som accepterar mig. Jag behövde någon som verkligen bryr sig om mig.
Men tro aldrig att du var där för att fylla något tomrum som någon annan lämnade.
Du var där som en ängel som sändes från himlen och som stod vid min sida tills jag var stark nog för att fylla det tomrummet själv.
Jag var tvungen att hela mig själv. Jag var tvungen att hitta mitt eget leende igen. Jag var tvungen att läka helt. Jag var tvungen att övervinna min osäkerhet.
Jag var tvungen att lösa förtroendefrågor som någon annan skapat och sluta tvivla på dig utan någon bra anledning.
Jag var tvungen att hitta mig själv så att jag kunde hitta dig i den kärlekshistoria du byggde för oss hela tiden.
