Hela livet har jag gått och tänkt på att jag inte borde ge upp hoppet om människor. Jag har hela tiden tyckt att om någon kommer in i mitt liv så ska jag göra allt för att behålla dem där.
Jag fortsatte med att tycka att de människor som kommit in i mitt liv borde stanna kvar. Men du har ingen aning hur fel jag hade.
Jag var så naiv i tron att alla som passerar revy förtjänar en plats i mitt hjärta, vilket resulterade i jag blev nedbruten, förråd och kände mig tom. Det värsta är att jag gjorde detta mot mig själv.
Jag fortsatte att såra mig själv genom att inte acceptera det faktum att alla människor som jag älskar inte återgäldar min kärlek.
Jag kunde inte tänka mig att jag skulle återgäldas med sorg när jag gav dem så mycket kärlek. Jag kunde helt enkelt inte fatta det. Varför skulle någon med vilje bryta ner mig när det enda jag gjorde var att behandla dem väl?
Det tog mig en stund, några för många krossade hjärtan och några få ensamma nätter då jag grät mig till sömns, innan jag insåg att det finns människor som är födda elaka.
Och att det inte finns något tillräckligt stort hjärta att få dem till att ändra sig.
Jag trodde att jag kunde ändra dem, men det kunde jag inte. Jag trodde att om jag visade dem vad kärlek innebar så skulle de besluta sig för att vara snälla, men det hände inte. Och då förlorade jag mig själv.
Jag visste inte vad jag skulle göra. Jag kunde inte förstå hur de kunde leva sina liv på det sättet, så jag fortsatte att ge och de fortsatte att ta emot min kärlek och vänlighet utan att ge någonting tillbaka. Inte för att jag bad om det, men ändå…
En dag stod jag inte ut längre. En dag var jag så trött och utmattad att jag blev tvungen till att kämpa mig upp ur sängen. Jag bara hatade mig själv för att jag var så svag och jag hade ingen mer kärlek att ge.
Någonstans, under tiden jag såg till att alla andra blev älskade, så glömde jag att älska mig själv.
När jag gjorde mitt yttersta att behandla människor i min närhet väl, gjorde de sitt bästa för att utnyttja mig så mycket som möjligt.
De vände ryggen till så fort de insåg att de inte hade någon användning av mig längre. Kan det bli värre än så?
När jag blivit känslomässigt utmattad, när jag gjort mitt bästa för människor som inte förtjänat mitt bästa på något sätt, när jag var ensam när det var det sista jag behövde, slog det mig att ibland måste man vara sin egen hjälte och skydda sitt hjärta.
Det händer ibland att människor som du inte kan tänka dig ett liv utan, kan leva ett fullt normalt liv utan dig.
Jag håller sakta på att lära mig att bara för att jag älskar någon behöver det inte betyda att de är bra för mig.
Bara för att jag gärna skulle vilja ha någon i mitt liv, behöver det inte betyda att de förtjänar att vara där. Bara för att jag gör mitt bästa att finnas till hands för andra människor, betyder det inte att de värdesätter mig.
Vissa människor kommer inte att älska mig, oavsett vad jag gör. Men jag har inte helt och hållet förlorat hoppet. Jag vet att vissa människor inte slutar älska mig, oavsett vad jag gör.
Jag håller sakta men säkert på att lära mig att skilja på dessa två typer av människor.
Jag håller på att lära mig, att även om det finns saker vi inte vill ska hända så händer de ändå, och det finns ingenting vi kan göra för att undvika det.
Jag håller sakta men säkert på att lära mig att det finns saker jag inte vill veta, men livet lär mig dem ändå.
Jag håller sakta men säkert på att lära mig att det finns människor jag älskar, men som jag blir tvungen till att släppa eftersom de inte är bra för mig.
Jag håller sakta men säkert på att lära mig att släppa taget om människor som inte värdesätter mig och att jag inte ger upp hoppet om dem, utan att jag gör mig själv en otrolig tjänst.
Jag vill inte längre hålla fast vid något bara för att jag inte tror att det kommer att finnas någon annan. Jag lär mig sakta men säkert att det alltid kommer att finnas någon annan som jag kommer att vara tillräckligt god för.
Jag lär mig att värdesätta någonting mer än att gång på gång bli sårad av någon som egentligen inte bryr sig särskilt mycket om mig.
Jag lär mig att lita på framtiden och att det kommer att finnas någon som ser mitt sanna värde och som behandlar mig på ett sätt som jag borde bli behandlad.
Jag lär mig att vara mån om mitt hjärta. Jag lär mig att inte låta andra som gjort mig illa få mig att tro att det är något fel med mig. Jag lär mig att inte nedvärdera mig själv bara för att någon annan inte värdesatte mig.
Jag påminner mig själv att jag är värdig, att ingen annan kan besluta om mitt värde och att jag är värd, även om andra inte inser det.
Nu har jag insett att jag har gjort alldeles för mycket för andra och att nästa steg är att stanna upp. Jag lär mig att släppa taget om människor som inte värdesätter mig och jag går min väg.
Oavsett hur mycket jag bryr mig, så bryr de sig inte om mig. Oavsett hur väl jag beter mig mot dem, så återgäldar de aldrig tjänsten eller beslutar sig att behandla någon annan väl.
Oavsett hur osjälvisk jag är, slutar de aldrig upp med att vara egoistiska. Så jag släpper taget.
Jag släpper taget om alla giftiga, narcissistiska, själviska och egoistiska människor i mitt liv. Jag har fått nog av att skänka min kärlek, tid, vänlighet och allting annat på människor som inte uppskattar det.
Oavsett hur mycket jag älskar dem, så släpper jag taget.
Sakta men säkert visar jag dem vägen ut ur mitt liv och jag lär mig att det är bättre att själv krossa ditt hjärta en gång, än att låta andra gång på gång krossa ditt hjärta, ditt förtroende och dina förväntningar.
Jag lär mig att alla människor som kommer in i mitt liv inte är ämnade att stanna. Vissa av dem är endast ämnade att lära mig en läxa, så som att släppa taget om dem som inte värdesätter mig.
