Jag har alltid ansett mig själv vara en stark kvinna. Det var så även när var liten. Jag var helt enkelt aldrig redo att låta något negativt påverka mig.
Andra människors åsikt om mig var likadan. Alla i min omgivning tyckte att jag var den starkaste personen de kände och de beundrade mig för den egenskapen.
Jag måste erkänna att jag förundrades över att människor kunde vara så ängsliga. Hur kan de låta alla och allting påverka deras hjärta och själ?
Tills jag blev likadan som de. Tills en man som krossade mitt hjärta och bröt ner mig totalt kom in i mitt liv.
Naturligtvis gjorde han inte allt det över en natt. Det tog honom en lång stund, tålamod och energi att bryta ner min själ och besegra mig totalt. Men, den här killen förstörde mig.
Han krossade inte bara mitt hjärta. Han förändrade den personen jag brukar vara och han gjorde mig till en osäker, sårbar liten tjej.
Den här killen fördärvade min vilja att vara mig själv och min livsvilja. Han bröt ner allt mitt hopp och krossade min självbild.
Men det var inte det som sårade mig mest.
Jag var fullt medveten om vad som hände även när han var en del av mitt liv och jag insåg allting ännu bättre när han lämnade mig.
Och den insikten, att jag låtit någon påverka mig så mycket, var det smärtsammaste jag någonsin erfarit.
Jag kunde inte tro att någon kille lyckades komma mig in på skinnet och i mina tankar så mycket som han gjorde.
Jag kunde inte tro att någon, speciellt inte en man som inte gjort sig förtjänt av mig, kunde förändra personen jag i grund och botten var.
Och det värsta av allt – jag kunde inte fatta att jag var den som låtit det hända.
Under lång tid har jag förbannat mig själv för att jag var för svag och för att jag låtit den här mannen bryta ner mig.
Detta var helt enkelt inte jag. Jag var inte den sortens kvinna som skulle låta en man manipulera henne, misshandla henne känslomässigt och göra henne deprimerad och osäker.
Åtminstone trodde jag det.
Med tiden slutade jag älska den här mannen. Smärtan för allt han gjort mig och för att han lämnade mig höll också på att försvinna.
Mitt brustna hjärta höll på att läka.
Men det fanns en sak som hindrade mig från att läka fullständigt.
Lång tid har förflutit men jag har aldrig kunnat acceptera att någon lyckats krossa mig. Det har plågat mig i åratal att jag låtit det hända.
Jag har förlorat allt mitt självförtroende och jag har låtit smärtan ta över mig. Jag trodde att varje man skulle behandla mig på samma sätt eftersom jag uppenbarligen inte var tillräckligt stark att skydda mitt hjärta.
Och då insåg jag – det var inte mitt fel att jag blev sårad. Det var aldrig mitt fel. När man blir sårad är personen som orsakat dig smärta alltid den som bär hela ansvaret.
Så jag har blivit förändrad. Och ja, jag var förkrossad. Och det finns en möjlighet att jag för resten av livet kommer att bära ärr efter skadorna som den här killen åsamkade mig.
Men det är den personen jag är nu.
Jag säger inte att dessa känslomässiga skador ska definiera den jag är på något sätt.
Jag försöker bara säga att ärren blivit en del av mig och att jag också behövt acceptera dem lika mycket.
Jag hävdar att det jag genomlevt och mitt brustna hjärta är en del av mig. Och det är någonting som jag var tvungen att acceptera.
En man krossade mig. Det betyder inte att jag är svag. Det betyder bara att jag hade ett stort hjärta som jag lät fel person ta del av.
Men jag kommer inte att radera någonting även om jag låtsas som att ingenting av detta någonsin hänt.
Jag kommer säkerligen inte att läka om jag försöker fly från all smärta som hemsökt mig eftersom det då skulle betyda att jag är svag.
Istället kommer jag att vara tillräckligt stark att möta min nedbrutna själ.
Och det viktigaste av allt – jag kommer att vara tillräckligt stark att acceptera att jag aldrig kommer att bli den personen jag en gång var. Jag kommer alltid att vara lite nedbruten och det är mer än okej..
