Jag är trött på att ge andra chanser.
Jag var trött på att hoppas att något kommer att förändras när jag innerst inne visste att det var slut den fösta gången han såg mig rakt i ögonen och ljög. Det var den sista droppen.
Jag ville se honom bli den man han alltid har strävat efter att bli, den man jag såg i honom.
Men han gav efter. Han tappade sig själv och glömde att jag inte var hans räddare.
Min mening på jorden var att inte att rädda honom från honom själv. Jag var inte hans rehabcenter.
Han slutade kämpa för vårt förhållande och blev destruktiv och självupptagen.
Det tog ett tag innan jag till slut erkände för mig själv att jag var tvungen att lämna honom. Mitt hjärta vägrade att tro på det för länge.
Jag var tvungen att förklara för mig själv att det inte hade något med mig att göra.
Jag var inte problemet, jag försökte bara lösa det. Men vissa människor vill helt enkelt inte få hjälp.
De vänder hellre på huvudet och låtsas om att problemet inte finns. De springer hellre hela sitt liv, andfådda, än att ta itu med problemet.
Självklart finns det de som är värda att räddas och som bara behöver en liten knuff, men den sorgliga sanningen är att alla inte kan räddas.
Om de inte vill bli räddade kan ingen tvinga dem till det.
All oro och omtanke i världen kan inte hjälpa dem.
Jag försökte hjälpa honom så länge att jag glömde att ett förhållande inte borde se ut så.
Vi var inte jämlika. Han bad om min kärlek och omtanke – och jag gav honom det.
Han trodde att jag kunde rädda honom, men han försökte inte rädda sig själv.
Jag var där för honom när ingen annan var det. Jag brydde mig om den han var och alla hans goda egenskaper, till och med när de inte var synliga.
Jag satte honom alltid före alla andra och fick bara besvikelse tillbaka.
Jag kunde inte räkna med honom, inte ens för den minsta lilla saken. Han satte mig alltid på sista plats.
Han fick mig att undra: Var allt förgäves? Varför är det så svårt att anstränga sig lite? Bryr han sig ens?
Jag var olycklig, men tanken på att lämna honom gjorde mig vettskrämd.
Dock visste jag att jag skulle bli ännu olyckligare om jag stannade kvar och jag var rädd för att han skulle dra ner mig i sin giftiga cirkel.
Han ville inte ändra sig trots mina ansträngningar att hålla vår kärlek vid liv – så jag gjorde det. Jag lämnade honom till slut.
Ändå kändes det som att jag gjorde något fel.
Tills jag förstod att du inte kan förändra någon som inte vill ändra sig.
Livet är tufft för alla. Alla måste vi kämpa. Jag var även tvungen att kämpa för mig själv och jag visste att jag inte kunde göra det med honom vid min sida.
Jag insåg äntligen att inget kommer att förändra honom, om inte kärleken kan det.
Jag insåg även att vi inte borde tillåta någon, hur mycket vi än älskar hen, att ändra på den vi är och få oss att förminska vår potential på grund av svagheterna hen inte vill ta itu med.
Tappa inte bort dig själv i ditt försök att rädda en man som inte ser dig för den du är. Tappa inte bort dig själv för någons skull.
Låt ingen ta bort ljuset inom dig. Du ska veta att du inte gjorde något fel, du gav bara dig själv en chans.
Genom att lämna honom tar du hand om dig själv. Fokusera på dig själv istället.
Var din egen räddare – i det här fallet är din mening på jorden att ta hand om dig själv.
Lär dig av andras exempel: låt inte din svaghet ta över. Fortsätt alltid kämpa.
Alla är vi lite krossade, alla har vi varit med om något hemskt, men alla överlevde vi.
Underskatta inte dig själv och det du är kapabel till.
Var inte rädd för att förändra ditt liv och sätta nya regler.
Välj reglerna med omsorg och ha alltid i åtanke att allt detta är för att rädda dig själv.
Välj att gå vidare, välj att rädda dig själv.
