Kära “du”,
Jag vill inte ens ge dig ett namn. Du förtjänar inte det. Du kommer att kallas “du” och det är det snällaste jag kan säga till dig.
Detta opersonliga, kalla, avlägsna pronomen. Du förtjänar inte något bättre.
Hur mår “du”?
Skiner solen fortfarande skönt genom dina fönster? Eller täckte du dem med mörka gardiner för att undvika ljuset – för att leva i mörkret så som jag gör?
Jag antar att du inte gjort det. Ingenting har förändrats med hur du ser på saker.
Du livnärde dig på mig. Punkt. Du sög allt ur mig. Punkt.
Du förstörde mig. Punkt. Du gick vidare till nästa. Punkt.
Åh, den stackars tjejen. Hon vet inte ens vad som väntar henne. Hon har ingen aning. Hon tycker att du är den bästa som finns.
Hon tror att du ska ge henne hela världen. Hon tycker om att du bär ditt hjärta på utsidan. Hon tror att hon har hittat den rätta.
Hon är en idiot precis som jag var.
Ingenting handlade någonsin om mig, eller hur? Allt handlade om dig. Om du hade en dålig dag, var jag tvungen att lida.
Om ditt liv inte gick åt rätt håll, var jag tvungen att betala för det.
Du hade sådan makt över mig. Jag kan verkligen inte föreställa mig varför och hur jag lät dig göra det.
Det var antingen att jag var för svag för att kämpa mot dig, eller du var för bra på att manipulera så att jag inte ens hade en chans.
Du övertygade mig om saker som inte var på riktigt. Du hjärntvättade mig. Du gjorde mig till en lydig liten marionettdocka.
Jag var den som var tvungen att dansa till musiken du spelade.
Att du har mage.
Du lyckades aldrig ens låtsas som om du inte är kär i dig själv. Jag var ett “tredje hjul” i vårt förhållande men det var bara vi två.
Även om jag skyller på dig för mycket saker, skyller jag på mig själv också. Jag borde ha fattat vad som hände.
Egentligen visste jag vad som hände, men jag vägrade att tro på det.
Jag vägrade erkänna att det hände mig.
Jag vägrade acceptera att jag hade fallit i en fälla. Jag vägrade se dig som du var – en narcissistisk jävla skit.
Jag försökte få oss två att fungera. Du var en utmaning för mig och jag lämnar aldrig en utmaning.
Jag trodde jag kunde förändra dig. Jag hade verkligen fel.
Jag var beroende av dig. Du var min drog. Varje gång jag behövde en dos kom jag tillbaka.
Jag var rädd för att vara ensam så jag gick tillbaka till en fix av dig – varje gång.
Det enda jag fick från dig var förödmjukelse.
Jag fick någon som trodde att han var bättre än jag – någon som tyckte att han var bättre än någon annan.
I vårat liv kom jag alltid på andra plats. Jag kom alltid efter dig.
“Du”! “Du” förstörde mig. Du manipulerade mig. Du förolämpade mig. Du tog mitt liv ifrån mig.
Du rånade mig på alla mina känslor. Du gjorde mig bedövad. Du gjorde mig likgiltig.
Dina skarpa och kalla ord lärde mig att känna absolut ingenting.
Under våra bråk satt jag bara där och stirrade på en blekande plats på väggen och väntade på att du skulle sluta.
Jag rörde bara på mitt huvud som en zombie på ett godkännande sätt, bara för att få dig att stanna. Jag gick med på allt du sa.
Bara för att du skulle sluta. Bara för att njuta av tystnaden igen.
Jag kan verkligen inte säga vid vilken tidpunkt jag fick tillräckligt med styrka och mod att kalla sakerna vid sina riktiga namn – att se tydligt för första gången efter en lång tid.
Var det för att jag inte hade någonting kvar att förlora? Var det för att jag var så likgiltig att jag inte brydde mig om vad som skulle hända mig längre?
Jag vet inte. Det enda jag vet är att jag hade fått nog. Du tog allt från mig. Du dränerade mig. Jag hade inget annat kvar att ge dig.
Kanske var det du som lät mig gå eftersom jag inte längre var till användning. Allt som var kvar av mig var ett tomt skal.
Du behöver inget tomt skal. Du behöver någons energi att livnära dig på. Och jag hade det inte längre.
Nu är det hennes tur att mata dig och bli en enkel skiss av den vackra kvinnan hon en gång var.
Men vet du vad. Jag fyllde i min skiss. Jag fyllde i min skiss med vackra färger. När jag fortsatte att leva mitt liv utan dig, lade jag till färger en efter en.
Efter ett tag avslutade jag mitt konstverk. Jag avslutade mitt mästerverk. Jag avslutade mig själv.
