Jag trodde verkligen att det inte fanns någon återvändo efter att det är över. Det är det. Slutet på förhållandet, slutet på någons existens i mitt liv. Men ödet hade andra planer.
Jag blev alltid irriterad när någon sa någonting i stil med ”om det är menat så kommer ni att hitta tillbaka till varandra”. Jag trodde att det var en myt.
Jag trodde att det bara var någonting människor sa för att trösta varandra. Tills det hände mig.
Jag vet inte varför det hände på det här sättet. Det tuffa sättet. Var det verkligen nödvändigt att gå igenom all den sorg och smärta för att sedan ha hjärtat helt igen.
Det verkar som att det var så det skulle gå till. Jag förstår dock fortfarande inte varför.
Jag visste alltid att han var någonting extra. Någonting annorlunda. Någonting som är mitt.
Jag kan inte riktigt förklara den känslan. Det är någonting jag alltid längtat efter utan att veta att det existerar.
Tyvärr var jag aldrig lika säker på mina känslor som den dagen han lämnade mig. Smärtan jag kände då var inte likt någonting jag känt tidigare.
Det kändes som att jag skulle kvävas av alla tårar. Jag trodde att de aldrig skulle sluta rinna. Det är så svårt att känna så mycket kärlek för att sedan bara bli av med det.
Jag trodde att jag aldrig skulle återhämta mig. Jag har aldrig varit så negativ i mitt liv men förlorad kärlek förändrar dig som ingenting annat.
Trots allt så hatade jag aldrig honom. Jag kunde inte. Jag beskyllde honom för att vara självisk, för att vara rädd för sina känslor, för att vara omogen, för att inte uppskatta mig… för så många saker.
Men han fanns kvar i mina böner. Det var en vana jag inte kunde göra mig av med. Jag ville att han skulle vara trygg, jag ville att han skulle vara lycklig även ifall han inte var med mig.
Jag tror att en del av honom var kvar hos mig. Även år efter att vi hade gjort slut, även när jag trodde att jag hade kommit över honom och gått vidare med mitt liv, så fanns han alltid i mina tankar.
Jag trodde verkligen att han inte fanns i mitt hjärta längre. Jag trodde att det bara var minnen som gjorde att han fortfarande fanns i mina tankar.
Tills hans namn lyste upp min telefon.
Mina händer skakade. Jag blev svag i knäna och det kändes som att jag skulle svimma. Jag visste inte ifall jag skulle svara eller inte. Jag tvekade en stund, sedan gav jag upp.
Bara hans röst väckte alla känslor jag trodde var döda och begravda.
Han bad mig prata med honom. Jag kunde inte få fram ett ord. Jag var paralyserad.
När jag äntligen kom till sans frågade han mig om jag ville ses, och jag kunde inte säga nej. Jag ville se honom, det var starkare än mig.
Efter en tid gav jag honom en andra chans. Jag gav vår kärlek en andra chans. Jag förlät honom.
Trots att det var riskabelt. Trots att alla i min omgivning sa åt mig att inte göra det. Jag litade på min magkänsla.
För att trots allt som hade hänt så hade inte kärleken dött ut, den fanns fortfarande kvar, den var så levande.
Det som var annorlunda denna gång var att hans kärlek hade mognat.
Han visste vad han ville. Han visste att han skulle få jobba hårt för att vinna min tillit igen. Han visste att jag ville stadga mig och han var redo för det.
Han var inte rädd längre. Han var säker på mig, på oss, och på något sätt kunde jag se det.
Det var på riktigt denna gång. Han var där för att rätta till alla misstag. Han var där för att kyssa mina ärr. Han var där för att stanna.
Vi lär känna varandra på nytt igen. Han är inte den enda som har förändrats. Allt jag gick igenom gjorde mig till en person med krav, till en person som kräver respekt.
Det finns inga regler när det kommer till kärlek, men en sak är sann, när två personer är menade att vara tillsammans så kommer de att hitta tillbaka till varandra.
Och trots att vår historia inte har varit enkel så skulle jag göra om det. Det är värt allt vi har nu.
