Vad i helskotta hände? Ena dagen var allt jättebra mellan oss, dagen därpå kände han sig vilsen och skraj.
Han sa att allting gick alldeles för snabbt och att det blev för mycket. Han sa att han kände sig vilsen.
Han hade tappat bort sig själv och vad det är han vill ha av livet.
Så han frågade mig om jag kunde ge honom lite tid att fundera över det.
Jag sa att jag skulle ge honom all tid i världen, men inom mig skrek jag NEJ. Jag ville inte att vi skulle gå isär.
Jag behövde ingen betänketid. Jag visste vad jag ville, han var det jag ville ha och det fanns absolut inga tvivel om saken.
Men vad skulle jag göra? Tvinga honom att stanna? Det var inte ett alternativ.
Jag skulle ha gjort allt för honom, jag skulle ha vänt jorden upp och ner för att göra honom lycklig, jag hade varit villig att kompromissa, men det enda jag aldrig skulle göra var att be honom om att stanna om han ville gå sin väg.
Även om hans önskningar krossade mitt hjärta, hade jag inget annat val än att gå med på det.
Jag kunde inte stoppa honom fysiskt, jag kunde inte springa efter honom, skrika mig hes om hur fantastisk jag var, hur bra vi hade det tillsammans, om hur många mer fantastiska saker som låg framför oss.
Jag kunde inte, för det fanns ingen mening med det; han borde redan ha varit medveten om det.
Kände han inte på samma sätt som jag gjorde, vilket annat val hade jag då förutom att låta honom vara ifred och hoppas innerligt på att min frånvaro skulle göra kärleken starkare.
Jag hoppades. Men samtidigt förberedde jag mig för det värsta.
Jag försökte se rationellt på smärtan som fanns inom mig.
Jag visste att det kunde gå åt endera hållet, att han kanske aldrig kommer tillbaka och att jag kanske förlorar honom för gott.
Jag ville slåss för oss. Jag ville ringa honom. Jag ville skicka honom sms.
Jag ville knacka på hans dörr mitt i natten och skrika på honom för att han är var sån idiot och hjärtlös typ som lät mig gå.
Jag ville att han skulle krama mig, kyssa mig, lugna ner mig och säga mig att han inte skulle skulle någonstans, att han var här för att stanna.
Jag ville det mer än någonting annat men jag beslutade mig för att vara starkare än jag är.
Jag mindes alla exempel från det verkliga livet och mina vänner som befunnit si liknande situationer.
De förföljde sina partners som om livet inte hade något bättre att erbjuda.
De skickade sms. De skickade sms, även om de inte fick något svar tillbaka.
De ringde tills de insåg att det inte fanns någon mening med det eller tills de blev vansinniga.
De gjorde i princip allt de kunde för att de skulle vara tillsammans lite längre, men det förde dem ännu längre ifrån varandra tills det inte fanns någon återvändo.
Jag insåg att vilket val jag än gjorde, så riskerade jag att förlora honom.
Skulle han sakna mig om jag lämnade honom ifred? Skulle han inse att han älskade mig?
Jag kunde faktiskt inte ge något svar. Men jag valde den vägen. Jag valde att respektera hans önskningar och se vad hände.
Jag kände att om ingenting annat, så skulle jag i alla fall ha min stolthet kvar om det inte gick som jag önskade.
Jag beslutade mig för att bete mig som att vi hade gjort slut och att det egentligen inte fanns någonting jag kunde göra.
Jag var så ledsen att det inte går att beskriva, men jag visste att det inte fanns något alternativ.
Jag var tvungen att sörja min förlorade kärlek.
Jag var tvungen att lappa ihop mig själv och få tillbaka mitt liv igen och se vem jag var utan honom, vem jag var när han inte fanns i mitt liv.
Så jag gjorde just det. Jag började bygga upp mig själv, mitt liv, mina drömmar.
Visst, det var absolut inte enkelt. Jag hade mina upp- och nedgångar.
Jag hade dagar då jag låg kvar i sängen, klarvaken, utan möjlighet att få honom ur tankarna.
Jag hade dagar då jag stensomnade så fort jag lade huvudet på kudden. Jag hade dagar när jag inte kunde röra mig.
Jag hade dagar då jag kände att jag kunde erövra världen. Men de är alla en del av livsprocessen.
När jag äntligen hade gått vidare, när jag äntligen hade funnit frid i att vi var en del av mitt förflutna, hände något konstigt…Han började jaga efter mig.
Han insåg att han bara hade flippat ur. Att han hade blivit vettskrämd. Men då var jag den som inte visste vad jag skulle säga.
Jag var den vars hjärta krossats i miljontals små bitar. Jag var den som var tvungen att lappa ihop de trasiga bitarna igen.
Jag var också den som fortfarande älskade honom med varje trasig bit.
Därför gav jag efter för hans enträgna övertalning och kamp att få mig tillbaka, jag gav honom en chans till.
Till dags datum har jag inte ångrat det och jag hoppas att jag aldrig kommer att göra det heller.
