Där ligger du, ännu en sömnlös natt där du bara tänker på honom. Vad har han haft för sig? Tänker han någonsin på dig eller har han glömt dig?
Tänker han någonsin på alla fina minnen ni delar? Tittar han på era gamla foton och lyssnar han på de låtar som påminner dig om honom?
Dagdrömmer han om dig? Tänker han på dig varje dag, så som du tänker på honom? Önskar han att du kom tillbaka?
Är han redo att ge ert förhållande ett nytt försök? Är han övertygad om att ni skulle kunna få det att fungera den här gången, precis som du är?
Och efter alla dessa tankar så kan du inte hjälpa att undra ifall du borde vara den som hör av dig till honom.
Borde du vara den som sätter stopp för denna plåga och ditt tvivel? Allt är bättre än att inte veta vad den andra parten känner.
Han kanske tänker på dig också. Han kanske ligger i sin säng just nu och saknar dig så som du saknar honom.
Han kanske ångrar allt han gjort mot dig. Han kanske är ledsen för all smärta han orsakat dig och han har förmodligen insett att han har gjort fel.
Men han kanske är övertygad om att du aldrig skulle kunna hitta styrkan till att förlåta honom, så han tror att det är bäst att inte göra någonting åt det.
Det är tydligt att han är alldeles för stolt för att ta första steget. Eller så är han rädd för att bli avvisad efter allt som har hänt mellan er.
Han har trots allt alltid varit sådan – han låtsas vara en tuff kille, men innerst inne är han en fegis när det kommer till att uttrycka sina känslor.
Han är någon som förtrycker sina känslor och kanske själv inte ens är medveten om att han saknar dig.
Skitsnack! Jag måste vara hård mot dig, men sanningen är att han inte saknar dig ett dugg. Och han tänker förmodligen inte alls på dig.
Han kommer inte ihåg er årsdag, han får inte fjärilar i magen varje gång han ser någon som liknar dig och han söker inte efter dig i varje tjej han möter.
Så snälla, sluta hitta på ursäkter, sluta ljug för dig själv och se sanningen rakt i ögonen.
Hade han saknat dig så skulle han gjort någonting åt det.
Han skulle ta första steget och bett dig om förlåtelse. Allt annat är en del av ditt självbedrägeri.
Jag vet att du skulle göra vad som helst för att få det bekräftat att du fortfarande betyder någonting för honom.
Även ifall du inte vill ha tillbaka honom så är det skönt att få höra att någon du saknar även saknar dig.
Men detta är inte sanningen i ditt fall. Han har uppenbarligen lämnat ert förhållande i det förflutna och det är dags för dig att göra detsamma.
Så sluta tänk på hans stolthet och ego. Hade han saknat dig så finns det ingenting som skulle hindrat honom från att göra någonting åt det.
Han skulle glömma all ilska och alla sina principer, och hans kärlek för dig skulle vara starkare än allt annat.
Om han saknade dig så skulle han inte leva det ungkarlsliv han lever idag. Han skulle inte ligga runt och han skulle inte ersatt dig så lätt.
Om han saknade dig så skulle han kommit på en ursäkt till att kontakta dig för länge sedan. Han skulle ansträngt sig för att komma nära dig och för att få tillbaka dig.
Om han saknade dig så skulle han samlat styrkan till att ringa upp dig och be dig komma tillbaka. Han skulle ringt dig eller knackat på din dörr. Han skulle gjort NÅGOT.
Men han har inte gjort någonting alls sedan ni gjorde slut, eller hur? Du har inte hört ifrån honom på något sätt.
Så varför fortsätter du hoppas? Varför slösar du din tid på att fantisera om något som uppenbarligen inte är verkligt?
Varför fortsätter du vänta på något som uppenbarligen inte kommer att ske?
Varför fortsätter du hålla fast vid det förflutna när du innerst inne vet att det är dags att släppa taget?
Snälla, gör dig av med minnet du har av honom. Begrav alla dina falska förhoppningar, klipp bandet till det förflutna, och börja lev i nuet och i verkligheten.
Jag vet att det är svårt att erkänna för sig själv att man inte betyder någonting för en person man fortfarande bryr sig väldigt mycket om.
Men du måste göra det. Det är det första steget du måste ta på resan mot återhämtning.
