Shhh, lyssna. Jag kommer ihåg hur jag tystade mig själv dagen då du försvann. Kan du höra ljuden? Ljuden av ensamhet och tomhet?
De är samma ljud som jag kunde höra den där dagen.
Någonting inom mig dog den dagen och det förändrade mig för alltid.
Jag minns fortfarande allting in i minsta detalj. Bilden av dig hur du lämnar mig har etsat sig fast i mitt minne för alltid.
Jag kan fortfarande se det framför mig, som att de sker i detta ögonblick.
Du kom fram till mig med det berömda orden, “Vi behöver prata,” och jag hade ögonblickligen onda aningar om att någonting dåligt skulle ske, även om jag fortfarande inte förstår vad orsaken till det var. Oavsett vilket, jag såg det inte hända.
Jag kunde inte ens i min vildaste fantasi tro att du planerade att lämna mig, att ge upp vårt förhållande, att glömma våra planer och mål för framtiden.
Mycket snart hände det värsta. Min värsta mardröm blev verklighet.
Nej, i själva verket kunde jag inte ens drömma om att någonting sådant någonsin skulle hända mig, hända oss.
Vet du, min största rädsla var alltid att du skulle lämna mig. Jag kunde inte tänka mig ett liv utan dig.
Du blev min andra hälft, min bättre hälft…mitt allting.
Jag kommer aldrig att glömma dagen då jag träffade dig eftersom det är dagen då jag mötte kärleken.
Det var dagen då jag kunde höra mitt hjärta slå så hårt att det nästan kunde ha hoppat ut ur mitt bröst.
Det var dagen då jag för första gången kände känslan av att ha fjärilar i magen. Det var länge sedan jag hade känt mig så lugn och lycklig.
Jag önskade att det ögonblicket hade varat för evigt eftersom jag inte ville att den känslan skulle försvinna.
Människor hävdar att man kan säga mycket om en person genom sättet på hur de går sin väg.
Det håller jag med om, i själva verket så bevisade du hur sant det här påståendet är. Du visade ditt rätta ansikte när
du beslutade dig för att lämna mig för gott.
Jag har insett det hela den där tiden, jag hade fel tanke om dig. Kärleken jag kände för dig gjorde mig helt blind och därför kunde jag inte se ditt rätta ansikte.
Du var min vän, min bästis, min partner, min kärlek, min älskade.
Du var mitt lugn i det stormiga havet som kallas livet. Du var allt jag någonsin önskat och hoppats på.
Jag idealiserade dig och det var mitt misstag. För mig var du en felfri person, en felfri man.
Jag trodde aldrig att du hade några fel och brister. Jag glömde att vi alla är mänskliga varelser och att ingen av oss är felfri. Det är bara
Gud Den Allsmäktige som är felfri.
Du hävdade så många gånger att du älskade mig. Du berättade så många gånger för mig att det inte fanns någonting på denna jord som du inte skulle göra för mig.
Nu kan jag inse att ingenting du sa var sant.
Din kärlek var aldrig äkta. Du kan inte säga att du älskar någon och sedan förgöra dem.
Du kan inte svära på att du älskar någon och förvänta dig att de ska tro på det när dina handlingar visar raka motsatsen.
Nu är du tillbaka igen. Du är alldeles ensam och nu vill du “prata med mig” igen. Hur höga tankar har du om dig själv egentligen?
Tror du verkligen att du har rätten att komma tillbaka när du känner för det och att jag kommer att välkomna dig med öppna armar?
Nå, det kommer du inte. Försök inte att pracka på mig historien om att du behövde lite tid eller hur du aldrig slutat älska mig.
Jag köper det inte längre. Minns du? Jag såg ditt rätta ansikte och du kan inte ljuga för mig längre.
Allting är så mycket enklare för mig nu eftersom jag insåg att du faktiskt aldrig var mig värdig. Du förtjänade aldrig mig eller min kärlek.
Kan du höra ljudet? Jag känner igen det så väl. Det är ljudet av ditt hjärta som krossas. Jag kunde höra mitt den dagen och många dagar därefter.
En bit av mitt hjärta krossades och det kommer aldrig att vara detsamma igen.
Det spelar ingen roll. Olikt sig eller likadant, mitt hjärta slår fortfarande, jag lever fortfarande och det är vad som spelar en roll.
Jag är så stolt över mitt hjärta för allt det fått utstå.
