Har du någonsin känt att du inte har kontroll över dina känslor? Som att ditt hjärta bråkar med hjärnan varje gång det vill slå?
Nå, det är exakt så jag känner varje gång jag tänker på dig. Varje gång är saknaden efter dig så överväldigande att jag har svårt för att andas. Att inte ha dig nära får hela min kropp att göra ont.
Det är precis så jag känner när jag tänker på alla de år jag slösat på att hålla minnet av dig vid liv och vetat att du inte ens ägnat mig en tanke.
Även om jag inser hur sorgligt det är så älskar jag dig fortfarande, med hela min själ.
Det är exakt så jag känner varje gång jag saknar dig, även om att jag inte borde.
Jag vet att du inte ens förtjänar att jag ägnar dig en tanke.
Jag vet att jag borde få ut dig ur min kropp och själ på samma sätt som jag slängde ut dig ur mitt liv för många år sedan.
Jag vill att du slutar leva inuti mig. Jag vill glömma att du någonsin varit en del av mitt liv. Jag vill att du ska suddas ut ur minnet.
Jag vill sluta spela upp vårt förhållande i minnet, fram och tillbaka. Jag vill sluta tänka på alla chanser vi inte tog. På allt vi kunde ha blivit.
Jag vill att du ska sluta vara det första jag tänker på när jag vaknar på morgonen. Att kunna sova på natten utan att lura mig själv och inbilla mig att du är på andra sidan sängen, på en armlängds avstånd.
Jag vill sluta hoppas att det är du som ringer mig varje gång min telefon ringer. Jag vill sluta hoppas på att du ska dyka upp från ingenstans och säga att du heller inte kan sluta tänka på mig.
Varje gång jag ens får tanken på att sakna dig, vill jag påminna mig själv om alla de avskyvärda saker du gjorde mig. Att påminna mig själv om hur du aldrig älskade mig tillräckligt.
Hur jag tillbringade många år vid din sida och nöjde mig med småsmulor. Att påminna mig själv om hur du lät mig gå, utan att ens röra ett finger för att försöka hålla mig kvar.
Jag vill kunna ha en möjlighet att förlåta dig för all den smärta, all förödmjukelse och alla trauman du lämnade efter dig.
Att glömma all hämnd och förbittring som förtärt mig levande. Jag vill sudda ut dig ur mitt minne.
Jag vill vara smartare och visare. Jag vill kunna veta bättre.
Jag vill låta det förflutna vara och äntligen gå vidare med mitt liv, på samma sätt som du har gjort med ditt. Jag vill inte se dig som någonting annat än en läxa som bara gjort mig starkare.
Jag vill sluta älska dig, sluta åtrå dig och sluta sakna dig.
Låt oss inse fakta, du är inte en man som man ska sakna. När allt kommer omkring, vad är det egentligen som jag saknar?
Saknar jag de ensamma nätterna jag tillbringade medan du värmde någon annan kvinnas säng? Alla de samtal du inte ringde tillbaka?
Alla de år jag slösade i väntan på att du skulle ta ditt förnuft till fånga och bli den man jag behövde? Alla de gånger du fick mig att kännas som ditt andrahandsval?
Saknar jag att inte veta vad du känner? All den tid jag spenderat på att försöka förstå dig och det faktum att jag var den enda som försökte få relationen till att fungera?
Saknar jag att du spottade på allt jag gav dig? Hur du aldrig uppskattade mina ansträngningar eller uppoffringar; hur du krävde allting och inte gav något i gengäld?
Saknar jag de ständiga bråken och dramat? Saknar jag att ha någon som misshandlade mig känslomässigt och som fick mig att kännas otillräcklig?
För om jag gör det, då måste jag vara både galen och dum. Men, trots detta är den hemska sanningen den att mitt hjärta vill ha dig tillbaka, även om det inte borde.
Min kropp, mina sinnen och känslor vill gå tillbaka till de få lyckliga dagarna vi upplevt. Jag vill rusa tillbaka in i dina armar, som om tiden stannat.
Ja, jag är en sådan idiot. Jag är så svag att jag inte har någon kraft att tillrättavisa mitt hjärta eller ta kontroll över det.
Jag tror inte jag är tillräckligt stark för att kunna kontrollera mina tankar, begär och känslor. Inte tillräckligt stark för att sluta sakna dig.
