Det känns som att alla i min närhet förväntar sig att jag ska läka över en natt. Som en ständig påtryckning där de förväntar sig att jag ska le igen, som att ingenting har hänt.
Jag kan inte bete mig som att jag mår bra när jag uppenbarligen inte gör det. Jag vet att jag kommer dit, men i sinom tid.
Ett brustet hjärta kan inte lagas bara så där. Det krossades inte över en natt. Det sprack lite i taget.
En bit i taget tills det krossades i tusen bitar. Nu behöver det tid att läka.
Så jag tystar rösterna runt mig som säger åt mig vad jag ska göra. Jag förstår att alla har sin egen åsikt och en uppfattning inom sig om hur saker och ting borde vara.
Jag vet hur saker och ting borde vara. Jag vet att jag borde släppa taget och gå vidare med mitt liv. Men vad jag vet och hur jag känner är inte samma sak.
Jag fortsätter att minnas dagar jag delat med honom, både bra och dåliga. Uppenbarligen vinner de dåliga dagarna hela tiden.
Men på något sätt är det enklare att koncentrera mig på de goda. Jag gissar på att det är det som håller mig tillbaka och inte låter mig släppa taget om honom fullt ut.
Jag återspelar alla möjliga scenarion i mitt huvud. Vad jag kunde och vad jag borde ha sagt och saker jag kunde ha gjort annorlunda för att utgången skulle ha blivit en annan.
Jag vet att det är meningslöst, jag vet att jag borde sluta men jag kan inte få mig själv till att släppa taget.
Jag vet att även om vi fått miljontals chanser att rätta till saker och ting skulle vi ändå ha kastat bort dem eftersom vi inte var ämnade för varandra.
Jag behöver bara få tid på mig så att mitt hjärta kan bearbeta det min hjärna redan vet.
Jag har redan bättre dagar då jag knappt tänker på dig.
Du finns någonstans bak i huvudet på mig men minnena av dig har ingen kontroll över vad jag vill uppnå under dessa dagar. De påverkar inte tiden jag spenderar med min familj och mina vänner.
Jag har även fruktansvärda dagar då jag känner mig deprimerad och ovillig att göra någonting alls, där det känns som jag inte har någon styrka kvar.
Men jag fortsätter framåt och jag pushar mig själv ändå eftersom jag inte vet hur man ger upp.
Jag har varit nedbruten tidigare men aldrig så här. Aldrig på ett så här destruktivt sätt.
Och alla dessa människor som säger att jag aldrig borde varit tillsammans med honom, de hjärlper mig inte; de bryter ner mig ännu mer.
Därför har jag beslutat mig för att lyssna på mig själv, att lyssna på min magkänsla som leder mig på rätt väg i läkningsprocessen.
Jag kommer att börja långsamt, ta en dag i sänder, en strid efter en annan.
Det kommer att finnas dagar då jag kommer att vara glad över att komma upp ur sängen och bara kunna andas, men jag kommer att anse dessa dagar vara en seger.
Det kommer att finnas dagar då jag kommer att kunna erövra världen och jag kommer att känna mig stolt över mig själv i sådana stunder, så jag kommer att vara snäll mot själv.
Jag kommer att klippa och klistra och sätta ihop mitt hjärta på bästa sätt jag kan. Jag kommer att upptäcka vem jag är utan dig.
Jag kommer att kämpa för att släppa taget om dig lika mycket som jag kämpade för att du skulle stanna.
Jag kommer att lära mig av detta, jag kommer att utvecklas av detta. Jag kommer att sluta grubbla om vad som kunde ha varit och acceptera saker som de är.
Jag kommer inte att låta smärtan ta det bästa av mig; det är inte ett alternativ. Jag är bättre och starkare än min smärta och allt som står i vägen för min lycka, även minnena av dig.
Tiden kommer att gå. Jag kommer att ta mig tiden som behövs för att bli bättre. Jag kommer aldrig att ge upp.
En dag kommer jag att vakna upp utan att tänka på dig och jag kommer att vakna upp och vara redo att ge någon annan en chans.
Jag kommer att vakna upp utan smärta. Jag kommer att vakna och vara läkt.
