Det är hans förlust!
Kom igen, ryck upp dig. Det finns många fiskar i havet.
Du är för bra för honom ändå!
Är jag?
Jag såg inte att du var lika förkrossad som jag. Jag såg inte dig tveka för en enda sekund när du avslutade allt.
När du berättade hur jag höll tillbaka dig. När du sa att jag har förändrats, att jag inte har varit mig själv på sistone.
Just då kändes det som att du hade rätt.
Just då trodde jag att du var för bra för mig och att jag inte förtjänade någonting annat än att bli dumpad som om jag vore en gammal matta.
Just då trodde jag att jag förtjänade att vara förkrossad.
Men…
Gud, som jag älskar detta ”men”.
Men inte nu längre. I månader har jag tyckt synd om mig själv, hatat varje del av mig själv, hatat min kropp och själ, trott att det var det som fick dig att lämna.
I månader har jag försökt hitta en förklaring till varför du lämnade mig.
Var det för att jag var så trött på sistone? Var det för att jag inte alltid hade ork för din oändliga törst efter äventyr? Var det för att jag inte var fin längre?
I månader vägrade jag släppa in någon, de skulle ändå bara lämna mig. I månader trodde jag att alla ville mig illa, att alla ville såra mig, och nu när jag har förlorat dig så har jag ingen som kan skydda mig.
I månader gömde jag mig bakom muren jag hade byggt för att hålla alla borta, men jag insåg alldeles för sent att jag hade låst in mig själv.
Jag kan fortfarande inte förstå hur du lyckades göra ett så bra jobb. Jag kan fortfarande inte förstå att jag var så blind att jag inte såg vad du höll på med.
Jag trodde att du älskade mig, jag gav dig mitt allt. Jag trodde att du försökte skydda mig, jag släppte in dig och stängde ute alla andra.
Jag glömde mina nära och kära och trodde att du var den enda jag behövde.
Jag hade så fel…
Jag vill gratulera dig för att ha manipulerat mig så väl att jag aldrig förväntade mig detta.
Jag vill gratulera dig för att du lyckades riva ned alla mina styrkor utan att jag ens insåg det, och jag vill gratulera dig för att ha förlorat en tjej som verkligen ville vara din.
För att ha förlorat någon som verkligen brydde sig om dig.
Men på samma sätt som jag var blind för att se att du manipulerade mig, så var du blind för att se mitt värde. Du såg bara vad du behövde, och det var ett offer för ditt spel.
Och medan jag var blind av kärleken, så var du blind av ditt hat, din smärta och dina gamla ärr. Och fastän jag inte var den som orsakade allt det, så var jag den som fick sota för det.
För varje gång någon hade varit otrogen mot dig hämnades du på mig.
För varje gång du hade känt dig mindre värd fick du mig att må skit.
För varje gång du saknat kärlek fick du mig att känna mig oälskad.
Men jag bryr mig inte. Inte nu längre. Du var ingenting annat än en läxa i mitt liv och att du lämnade mig var bara ännu ett prov.
Det var tufft men jag kom över dig. Jag kom över helvetet du hade utsatt mig för och är nu lyckligare än någonsin.
Jag är modigare än någonsin, för jag släpper in människor. Jag gav bort delar av mig själv igen, men denna gång gav jag dom till rätt personer.
Denna gång är mitt hjärta säkert för att det är så skyddat av människor som aldrig gav upp hoppet om mig, av människor som väntade på mig, som väntade på att jag skulle fråga dom om hjälp.
Och jag vet inte vad jag har gjort för att förtjäna dom, vad jag har gjort för att förtjäna deras villkorslösa kärlek, men jag är så tacksam över att ha dom.
Så tacksam över att ha dom som alltid kommer att påminna mig om hur värdefull jag är, som alltid kommer att påminna mig om mitt mod, mina förmågor och min styrka.
Jag är så tacksam över att ha dom som alltid kommer att påminna mig om att jag var för bra för dig.
Och äntligen ser jag det själv.
Äntligen är jag modig nog att säga det.
Jag var för bra för dig ändå!
