När jag ser tillbaka på mitt liv så har många personer utsatt mig för emotionell smärta.
Några hade som mål att leka med mitt hjärta och att såra mina känslor, och andra gjorde förmodligen inte det med flit.
Men faktum är att de alla sårade mig.
Och när jag tänker på dig så vet jag inte vilken grupp du tillhör. Utsatte du mig för all smärta med avsikt eller gjorde du det för att du var okänslig och för att du aldrig tog hänsyn till mina känslor?
Oavsett så kan inte smärtan du orsakade mig jämföras med någonting annat jag någonsin har upplevt.
Och jag pratar inte bara om negativa känslor.
Det jag försöker säga är att smärtan du orsakat mig är den mest intensiva känslan jag någonsin upplevt i mitt hela mitt liv. Du kanske säger att jag överdriver, men det är sanningen.
Den emotionella smärtan jag upplevde på grund av dig är starkare än all lycka jag någonsin har känt, än alla positiva känslor jag någonsin har upplevt.
När jag tänker efter så var den till och med starkare än kärleken jag kände för dig.
Och det värsta är att du aldrig var medveten om hur mycket du sårade mig.
Du påstod alltid att jag överreagerade och att jag var alldeles för känslig. Du anklagade mig för att spela offer och hävdade att jag var skyldig för ditt beteende.
Jag vet inte ifall du betedde dig på det viset för att du inte kunde acceptera det faktum att du sårade en annan människa så pass mycket. För att du krossade en kvinna som älskade dig.
Det kanske var lättare för dig med den synvinkeln istället för att acceptera sanningen.
Du kanske inte kunde acceptera att du var ett monster som förstörde mitt liv. Eller så visste du vad du höll på med och fortsatte utan att känna skuld.
Oavsett så tog du aldrig ansvar för dina ord och handlingar mot mig.
Du erkände aldrig att du var skyldig som sårade mig och du erkände aldrig min smärta och mina uppoffringar jag gjorde för vårt förhållande.
Du betedde dig alltid som att du inte ansvarig för sättet du behandlade mig på.
Som att mina tårar, sömnlösa nätter, osäkerheter och mitt krossade hjärta inte hade någonting med dig att göra.
Och ibland tror jag att det beteendet sårar mig mer än allt du gjort mot mig.
Och därför hoppas jag innerligt att du en dag kommer att förstå allt du utsatt mig för. Men jag menar verkligen förstå. Jag vill inte att du bara säger att du förstår för att framstå bättre i bådas ögon.
Missförstå mig inte – trots all smärta du orsakat mig så hoppas jag inte att du får uppleva något liknande.
Jag vill inte att du ska gå igenom allt jag har fått gå igenom för det är någonting jag inte ens skulle önska min största fiende.
Jag vill inte att du ska drunkna i skuld. Det som är gjort är gjort, och att ditt samvete plötsligt vaknar till liv kan inte förändra något.
Jag vill inte heller att du ska be om förlåtelse.
Jag ska inte ljuga – det hade varit skönt att höra ett ärligt förlåt, men när jag tänker efter så skulle inte det göra en stor skillnad inombords och jag är inte så säker på att det skulle få mig att må bättre.
Min smärta skulle inte försvinna om du fick uppleva samma sak. Vad du än gör, hur du än lever ditt liv, och vad som än händer dig, så kommer mina ärr förbli desamma.
Jag vill bara att du ska förstå vad du har gjort och att du ska ta ansvar för dina handlingar, även ifall du gör det på egen hand och att jag aldrig får veta det.
Och jag vill att det blir din läxa – att du aldrig mer gör om samma sak mot någon annan i ditt liv.
