Varje dag är en kamp, en ständig kamp som aldrig tar slut. Jag lyckas på något sätt klara mig och vaknar nedstämd och förkrossad på morgonen och inser att jag måste gå igenom allt en gång till.
Det blir bara värre och värre för varje minut som går. Känslomässigt är jag ett vrak och det verkar inte som att jag blir bättre inom en snar framtid.
Jag vet inte om jag orkar med den här smärtan längre. Varje dag tror jag att jag nått slutet men nästa dag blir det ännu värre och jag sjunker ännu längre ner.
Jag mår ännu sämre och det trodde jag inte var möjligt.
Jag har lidit tidigare och jag har klarat det, jag har läkt…men det var aldrig så här. Nu fortsätter det hela tiden. Den stannar inte upp.
Det känns som att jag blir nedslagen till marken och jag försöker resa mig upp, men då slår något ner mig igen och jag faller, djupare.
För varje gång blir det svårare att resa mig upp.
Jag har aldrig lidit så mycket. Jag har aldrig haft sådan ångest. Jag är rädd för att gå ut. Jag är rädd för att träffa människor.
Jag är rädd för att visa mig ute bland folk för om jag gör det, kommer jag att känna ännu mer smärta, en smärta som vägrar att släppa.
Jag kunde hantera mina problem tidigare. Jag mådde dåligt men jag ville inte att någon skulle veta det. Jag var så bra på att dölja det.
Jag kunde skämta om det, jag skrattade men det betydde inte att jag mådde bra.
Mitt mun skrattade men mina ögon grät. Saken är den att ingen såg något, vilket i och för sig var bra eftersom jag inte ville ha någons sympatier. Jag kunde klara av det själv.
Men nu är det annorlunda. Jag har förlorat all energi, jag har förlorat styrkan och viljan att kämpa för framtiden. Det enda jag inte förlorat är hoppet.
Även om livet gett mig en rejäl käftsmäll tror jag fortfarande på en bättre framtid.
Jag tror fortfarande att jag kommer att överbrygga denna smärta även om det känns som den aldrig tar slut.
Jag mår inte bra idag, men även om jag vet att det inte blir bättre i morgon heller hoppas jag att jag dagen därpå kan vakna i ett rum där solen lyser starkare och gardinerna i mitt fönster är klart gröna och inte gråa och tråkiga.
Det är hoppet som får mig att fortsätta andas.
Vet du vad som händer nu? Nu börjar människor märka att jag inte mår bra.
Jag anstränger mig lika mycket som tidigare, men den här gången tar det så mycket längre tid att bli bättre så mitt beteende drar uppmärksamheten till mig.
Jag kan inte få världen att stanna. Jag måste gå till jobbet, jag måste hålla kontakten med mina vänner och jag kan inte klippa banden från allt det.
Och när jag tillbringar så mycket tid ute i det öppna, så nedbruten, märker människor att jag mår dåligt oavsett hur mycket jag än försöker att dölja det.
Mina vänner försöker hjälpa mig och jag har tagit emot deras hjälp men ingenting har förändrats.
De uppmuntrar mig med snälla ord och jag mår bättre men efteråt åker jag ensam hem till min färglösa värld och jag mår inte bra. Jag faller isär och ingen kan hjälpa mig.
Jag kan inte förvänta mig att de ska finnas till hands alla timmar på dygnet.
Det vore själviskt av mig att förvänta mig att de ska dyka upp varje gång jag får en panikattack eller när jag känner att världen har kollapsat.
Jag kommer att trötta ut dem med mina problem och det är bara en tidsfråga innan de tröttnar på att höra hur jag faller sönder.
Jag kan inte rå för det. Jag kan inte trycka på en knapp och besluta mig för att må bra.
Jag önskar att jag kunde. Då hade livet inte varit så förbannat svårt.
Jag mår inte bra, men ibland är vissa dagar bättre än andra. Ibland är min kudde inte våt av tårar. Ibland verkar mitt rum ljusare under ett ögonblick.
Jag mår inte bra för mitt liv har krossat mig. Jag mår inte bra för livet suger. Jag mår inte bra för jag har glömt hur man ler.
