Att ha ångest känns som att någon konstant viskar tankar i örat på dig.
Påtvingade och obehagliga tankar. De kommer från ingenstans och återkommer igen och igen och igen. Du klarar det inte. Det är för svårt för dig.
Sluta, du komplicerar det bara. De tittar på dig. Du skulle kanske inte ha gjort det. Varför gjorde du det inte?
Det fortsätter och fortsätter. Med ångest blir varje del av ditt liv en svår kamp. Allting kan vara en potentiellt utlösande faktor.
Att prata med tjejen i kassan, svara i telefon, beställa mat, betala räkningar, småprata, gå till arbetet, träffa människor från det förflutna och låt mig inte börja med att älta alla tankar som börjar kl 03.00 om den gången du skämde ut dig själv i femte klass.
Varje sak tar otroligt lång tid att göra eftersom du behöver spola fram och tillbaka alla möjliga scenarion i huvudet innan du faktiskt gör någonting…och sedan oroar du dig om du slösar bort tiden.
Det tar helt enkelt musten ur dig. Det slutar aldrig. Du känner dig som en gammal, överarbetad maskin; använder din energi för vad?
I slutet av dagen är du utmattad av att inte verka göra någonting över huvud taget. Det är då skuldkänslorna slår till.
Ångesten får dig att kännas onormal.
Att leva med ångest är som att leva livet som alla andra men för dig är det tio gånger svårare och du har ingen aning om varför.
Varför verkar det så enkelt för alla andra? Det måste vara något fel på dig. Du är en så svår person.
Kanske borde du gå och prata med någon om situationen? Hellre inte, de kanske tror att du inbillar dig saker.
Låter de här tankarna bekanta? Steg för steg börjar du distansera dig själv.
Du börjar tacka nej till att gå ut, ber om ursäkt och du sluter dig i din lilla bubbla som ångesten har skapat åt dig.
Brist på förståelse, ensamhet, en plötslig känsla av att känna sig oälskad och totalt nedbruten börjar överväldiga dig.
Du känner dig som en börda för alla i din närhet…och du pratar knappt med dem om dina problem. Det är nu självhatet börjar.
Det är på grund av den orsaken jag berättar detta för dig: Det är uppenbart att din hjärna spelar dig ett spratt och ljuger för dig.
Du är inte oälskad; i själva verket, under din tänkt-dig-för-en-gång-till-innan-du-pratar-fördröning på grund av rädsla, låta andra avsluta sina meningar och aldrig säga din, finns det en extremt kärleksfull och mycket observant person.
En person som känner och lägger märke till allting; någon som är känslig och uppmärksam på andra människors sinnesstämning och känslor.
Förutom det är du väl medveten om dig själv, du är introvert och du lever i en miljö som gör dig (och de flesta andra människor) överstimulerad.
Du är nästan alltid pressad och då det inte finns någon på/av knapp kan du inte sluta upp med att känna allting.
Vad du kan göra är att börja välja vad som är värt din uppmärksamhet och energi. Börja bli mer selektiv.
Tillåt dig själv att sakta ner, slappna av och börja ta lättare på saker och ting. Det är lätt att glömma att livet inte borde vara så allvarligt hela tiden.
Ta reda på vilka dina prioteringar är och gör en lista som påminner dig om att tänka på hur mycket energi du lägger ner på vissa saker och människor.
Ångest är inte ett straff. Du kan hindra det från att ta kontrollen över dig och för det behöver du vilja det, anstränga dig och ha tilltro till dig själv – allt på en gång.
Det kommer inte att vara enkelt men det går, säkert. Väck din kämparglöd och slåss mot dina lögnaktiga tankar.
Istället för att försöka kontrollera dem, stoppa dem från att kontrollera dig. Släpp taget om dem. Släpp taget om dem och fortsätt framåt.
Tankar är tillfälliga och de definierar inte dig som person. Du gör dig själv till den du är.
Var snäll mot dig själv och tacka dig själv för att du är stark. Se dig själv i spegeln varje dag på morgonen och säg: Du är tillräcklig.
Låt inte oresonlig rädsla ta död på det vackra inom dig eftersom det vackra i dig gör dig till personen du är.
