Vi dejtade aldrig. Men vi gjorde nästan det. Jag kunde aldrig referera till dig som min pojkvän och vårt förhållande var aldrig definierat.
Faktum är att det inte finns något spår av att du varit en del av mitt liv, förutom ärret jag har på hjärtat.
Jag har inget bevis på att du en gång i tiden var min. Men jag vet mycket väl att det är så sant som det kan vara.
Medan jag var med dig visste jag aldrig om jag var singel eller upptagen. Jag har inga foton med dig som jag nu i efterhand måste radera från mina sociala medier.
Min familj frågar inte var du har tagit vägen, och jag kan inte berätta för någon att jag är förstörd för att jag precis har gjort slut med min pojkvän.
Så jag kanske inte har rätt till att lida. Jag kanske inte har rätt till att gråta över att ha förlorat någon som aldrig var min.
Jag kanske inte har rätt till att känna att hela min värld har rasat och att mitt hjärta har gått sönder i tusen bitar.
Men här är jag, och det är precis hur jag känner. Här är jag, saknar dig alldeles för mycket och känner att jag kommer att dö utan dig.
Här är jag, tänker på varför jag aldrig var tillräcklig för att vara din flickvän. Här är jag, söker efter svar och tänker på varför vi aldrig lyckades.
Vi var aldrig ett officiellt par. Men vi båda vet att vi faktiskt var mycket mer än så.
Vi dejtade aldrig. Men vi kysstes. Vi kramades och vi sov i varandras famn. Vi vaknade bredvid varandra och jag tillbringade flera nätter till ljudet av dina andetag.
Vi var aldrig ett par, men vi var inte heller vänner. Men du kom till mig varje gång du behövde en axel att luta dig mot. Du räknade med mig och du frågade mig om råd.
Jag var aldrig din flickvän. Men du blev svartsjuk varje gång en kille försökte flirta med mig och varje gång du trodde att någon annan fick min uppmärksamhet.
Vi var aldrig i ett officiellt förhållande. Men jag kände mig upptagen, trots att jag aldrig erkände det, inte ens för mig själv.
Du sa aldrig att du älskade mig, men dina handlingar visade mig att du gjorde det. Du gjorde ditt bästa för att jag skulle känna mig önskad och älskad när det passade dig.
Nu i efterhand vet jag att du aldrig älskade mig. Man gör inte detta mot någon man älskar.
Istället älskade du att ha någon nära, och du älskade att alltid ha en plan B.
Du älskade att ha någon som tar hand om dig och du älskade det faktum att jag älskade dig mer än någonting annat, även om jag aldrig sa det högt.
Nej, vi dejtade aldrig, men du krossade mitt hjärta.
Och du gjorde det genom att vilseleda mig, fastän du visste att du aldrig skulle välja mig.
Genom att ge mig falska förhoppningar om att det en dag skulle förändras.
I flera år lekte du med mitt sinne och mitt hjärta. Varje gång du såg att jag var nära på att lämna dig så gav du mig lite av din kärlek och uppmärksamhet för att hålla mig kvar.
Du gav mig blandade signaler och fick mig alltid att undra vad som försiggick mellan oss.
Och den värsta delen är inte att du aldrig älskade mig så som jag älskade dig. Den värsta delen är att du drog ned mig med flit.
Den värsta delen är att du hela tiden visste hur jag kände, och istället för att lämna mig när du insåg att du aldrig kommer kunna besvara mina känslor, så valde du att dra ned mig i det mörka hålet.
Du drog in mig i en oändlig cirkel av obesvarad kärlek.
Och när du tröttnade på mig så lämnade du mig utan att säga ett ord. Du lämnade mig utan att ge mig en förklaring som jag förtjänade.
Jag har all rätt att veta vad som hände efter att du låtit mig falla för dig som en idiot.
Du var den som lekte med mitt hjärta och den som lämnade mig, så du bär ansvaret för min smärta och mitt krossade hjärta.
Och det har ingenting att göra med det faktum att jag inte var någonting mer för dig än ett ”nästan”.
