Efter allt vi betytt för varandra, efter all vår kärlek, efter alla ögonblick vi haft, efter all den tid som nu står mellan oss, vill jag ärligt talat inte ha dig längre.
Jag är äntligen redo att säga, “Nej” till dig. Jag är äntligen redo att gå vidare. Men det gör fortfarande ont.
Jag älskade dig och du älskade mig. Och nu vet jag att det vi hade var äkta. Jag hade hoppats på att det skulle hålla.
Jag var överlycklig över att ha funnit min själsfrände. Jag var så lycklig över att ha någon som dig i mitt liv. Jag kände mig så välsignad över att du älskade mig.
Men det spelar ingen roll hur jag kände, det fungerade inte. Ibland är kärleken i sig inte tillräcklig.
Ibland kommer livet i vägen. Ibland låter vi vår stolthet ta över.
Ibland väljer vi vårt ego istället för vår kärlek. Och ibland förlorar vi dem vi älskar, även om vi skulle vilja att saker och ting hade skett på ett annat sätt.
Jag vet att det vi hade var äkta på grund av smärtan jag kände när allt var över.
Jag visste alltid att om vår kärlek någonsin skulle ta slut så skulle jag bryta ihop. Och det var precis det som hände.
Vi älskade varandra villkorslöst och sedan, helt plötsligt, dög jag inte för dig längre. Allt du sagt att du kände för mig hade plötsligt försvunnit och du gav upp hoppet om mig.
Du gav upp så lätt. Och det fanns ingenting jag kunde göra. Jag bara lämnades med ett söndrigt hjärta och istället för blod sipprade smärta och kärlek ut från sprickorna.
Ena stunden älskade du mig för att i nästa stund lämna mig. Ena stunden brydde du dig om mig och i nästa lämnade du mig utan att någonsin se dig om.
Du slet sönder allt som någonsin hållit oss samman och du gick vidare.
Ena stunden var min lägenhet full av dina saker och i nästa, var du på väg ut med alla dina saker packade i en enda resväska.
Jag vet att vår historia slutade, och det här handlar inte om att få dig tillbaka. Jag vet att det inte finns något mer av oss, men det som sliter sönder mig är din kyla.
Det som gör mest ont är att du inte ens bryr dig tillräckligt för att ringa och höra hur jag haft det. Du gav bara upp.
Vi var vänner innan vi blev älskade. Du lovade att du alltid skulle bry dig om mig. Varför har du inte gjort det?
Du behöver inte berätta varför du aldrig kollade upp hur jag mådde efter att du lämnat mig. Jag känner dig alltför väl.
Du frågade aldrig hur jag mådde eftersom du aldrig haft tillräckligt med mod för att se vilken röra du lämnade efter dig.
Du frågade aldrig hur jag mådde eftersom du inte kunde se mig i ögonen efter att du fick mig att bryta ihop.
Och du har aldrig frågat mig hur jag haft det eftersom du är rädd för att se om jag gått vidare.
Men ärligt talat, jag är glad att vi inte haft det samtalet förrän nu. Jag är glad att du aldrig ringde och jag är glad att du inte haft chansen att se mig förkrossad.
Jag har aldrig varit ett sådant vrak i hela mitt liv som jag var när du hade lämnat mig. Och jag lovar att det aldrig kommer att ske någon mer gång.
Jag har plockat upp bitarna av mig själv. Efter allt denna tid, när du lämnat mig, när jag varit själv och när jag klandrat mig själv för att inte ha kunnat hindra dig, lärde jag mig att släppa taget.
Jag lärde mig att man aldrig kan hindra någon som beslutat sig för att försvinna ur ditt liv, oavsett hur mycket du älskar dem.
Jag har lärt mig att människor du älskar inte nödvändigtvis behöver finnas i ditt liv.
Och jag har lärt mig att de människor som lovar att älska dig inte alltid kommer att älska dig för evigt. Så, jag plockade upp mitt brustna hjärta och jag gick vidare. Och nu är jag redo.
Nu vill jag att du ska fråga mig hur jag har mått. Våga fråga mig hur jag mått utan dig.
Jag kommer att berätta hur smärtsamt det varit men du kommer inte att kunna se det. Jag kommer att berätta hur mycket jag saknat dig, men du kommer inte att kunna fundera över hur mycket.
Jag kommer att berätta för dig att det fortfarande gör ont, men att jag mår bra. Och det sista kommer att slå dig hårt.
Jag mår fint. Jag mår äntligent bra utan dig. Jag har äntligen gått vidare med mitt liv.
Jag har äntligen släppt taget om kärleken jag haft till dig.
Jag släppte taget om dig och jag har låtit mig själv falla eftersom jag visste att jag skulle hitta styrkan att resa mig upp och gå vidare.
Jag vill inte ha dig längre. Jag behöver inte din kärlek längre. Jag sitter inte och väntar på ditt samtal längre.
Men våga ringa mig nu. Våga ringa för att höra hur bra jag har det och hur bra jag mår.
Våga se mig i ögonen, tjejen du krossade, och se att jag inte är nedbruten längre. Är du tillräckligt modig?
