Även om jag har många tvivel angående mitt liv finns det en sak jag är säker på och det är min kärlek till dig. Jag älskar dig och det finns inget att göra åt det.
Jag älskar dig, lika mycket som jag försöker slåss mot det och lika mycket som jag är väl medveten om att jag inte borde älska dig.
Jag älskar dig, trots allt som den kärlek jag känner för dig gör mot mig och mitt liv.
Och det är något jag inte har några problem med att erkänna för mig själv eller berätta för andra.
Men bara för att jag älskar dig betyder det inte att jag har tappat bort mitt sans och vett helt. Det betyder inte att jag blivit blind och att jag har slutat se verkligheten.
Bara för att jag älskar dig betyder det inte att jag inte kan bedöma saker ordentligt.
Det betyder inte att jag har upphört att vara realistisk och det betyder definitivt inte att jag inte kan se saker tydligt som de är.
Eftersom jag kan.
Och lika mycket som jag vill att detta ska vara en lögn, vet jag väldigt väl att du inte älskar mig tillbaka.
Åtminstone, inte på det sätt jag behöver, vill och förtjänar att bli älskad. Och åtminstone inte på det sätt jag älskar dig.
Och lika mycket som jag älskar dig och lika mycket som jag vill att saker ska vara annorlunda är sanningen att jag är mycket väl medveten om att du inte är mannen för mig.
Ja, jag älskar dig ovillkorligt, vilket betyder att jag också älskar dina brister, för att de är en del av den du är. Men det betyder inte att jag inte ser dem och det betyder inte att jag tycker att du är perfekt.
Låt oss därför inse det – du är långt ifrån perfekt.
Men jag ber dig inte vara perfekt. Jag skulle bara vilja att du var lite annorlunda i ditt beteende mot mig.
Jag skulle bara vilja att du behandlade mig lite annorlunda, att du var mindre självisk, att du var mer empatisk, att du var mindre narcissistisk, manipulativ och egocentrisk.
Men nu ser jag att även detta är för mycket för dig. Nu ser jag att du inte kan och inte kommer att förändras och att det inte finns något jag kan göra åt det.
Nu ser jag att min kärlek till dig förstör mitt liv. Nu ser jag att det skadar mig i alla avseenden, att det har förstört mig fysiskt, emotionellt och andligt.
Jag vet att kärlek är den mest positiva och vackra känslan som finns. Och jag vet att det borde göra mitt liv bättre.
Men på något sätt får min kärlek till dig mig att känna helt motsatt den känslan.
Den får mig att känna mig eländig och patetisk. Den får mig att känna mig deprimerad och det är de sista känslorna som kärlek borde bringa fram i en person.
Först skyllde jag alla de saker jag har känt på dig. Jag beskyllde dig för att du inte älskade mig tillräckligt, för att du inte behandlade mig som jag förtjänade och för att du sårade mina känslor varje dag.
Men då slog det mig och jag insåg att du faktiskt inte var den som bar hela skulden. Ja, du har alltid varit en skitstövel och det råder ingen tvekan om det.
Men det är ditt val. På samma sätt valde jag att älska den där barnrumpan och på samma sätt som jag valde att inte gå ifrån det rumphålet.
Så mycket som jag skulle vilja skylla ifrån mig allt, är sanningen att du aldrig tvingade mig att vara med dig och du tvingade mig aldrig att stanna hos dig.
Och mest av allt, du tvingade mig aldrig till att älska dig och att låta denna kärlek ta över mitt liv.
Så nej, jag vill inte att du ska tro att jag skyller på dig för att du gjorde mitt liv svårare. För att det gör jag inte. Och jag vill inte att du heller håller dig skyldig för det.
Eftersom jag vet att du inte är den som förstörde mitt liv. Jag vet att min kärlek till dig gjorde allt själv.
Eftersom jag vet skulle mitt liv skulle vara mycket bättre om jag bara kunde hitta ett sätt att sluta älska dig.
Jag vet att jag skulle vara mycket lyckligare om det hände och jag vet att jag skulle känna mig mycket bättre i mig själv.
Och det är därför jag ber till Gud varje natt för att det ska hända. Det är därför jag vill döda den här kärleken jag känner för dig innan den dödar mig.
