Jag försökte verkligen få det att fungera men då insåg jag att det finns två personer i ett förhållande; två personer som jobbar mot samma mål och bryr sig om varandras behov. I det här fallet var jag den enda som var tillräckligt omtänksam.
Du fick mig att tro att jag gjorde fel hela tiden. Du fick mig att kännas som att jag saknade någonting som skulle göra dig lyckligare. Jag trodde att jag var problemet.
Jag var så hård mot mig själv och jag försökte göra bättre ifrån mig, vara snyggare, att anpassa mig mer…Allt det för ingenting eftersom du i slutändan ändå bara brydde dig om dig själv.
Vid en tidpunkt insåg jag att vårt beteende gentemot varandra inte var sunt. Ditt beteende gentemot mig var inte det jag förtjänade.
Du visade ingen ansträngning förrän du blev rädd för att du skulle förlora mig och den enda orsaken till att du var rädd för att förlora mig var för att du visste att du skulle förlora all omtanke och bekvämlighet jag gav dig under alla år vi varit tillsammans..
Jag tröttnade på att känna mig otillräcklig, på att känna att det alltid fanns någonting bättre och mer bekvämt än jag. Jag förlorade allt mitt självförtroende i mina försök att få vårt förhållande och oss att fungera.
Man kan med säkerhet säga att det inte var värt det.
Du fick mig att tvivla på mig själv och du borde ha varit den sista personen att göra det. Du fick mig att må dåligt över mina val och du gav mig aldrig något stöd när jag behövde det.
Jag tröttnade på att hålla igen eftersom du nedvärderade allt jag sa och fick det till att allt handlade om dig och det du gjorde. Jag ville inte leva i fruktan för vad min partner skulle säga om jag framförde min åsikt.
Jag tröttnade på att vara ledsen eftersom du inte visade något genuint intresse i något som intresserade mig. Jag ville inte be om din kärlek eftersom det då inte handlar om äkta kärlek.
Äkta kärlek kommer av sig självt utan att man ber om det. Äkta kärlek känns igen när någon är i behov av hjälp.
Jag hoppades på att du skulle förändras, att någonting magiskt skulle hända, men jag hade höga förhoppningar som var mycket orealistiska.
Människor som du vill inte ändra sig. De vill bara hitta någon som får dem att må bra i sig själva så att de inte behöver anstränga sig, någon som kommer att nicka i allt de säger och aldrig utmana dem eftersom det är enklare så.
Du skulle varit min trygga hamn men du visade dig vara en börda och detta är första gången jag sagt detta utan att känna mig skyldig.
Jag var tvungen att ge upp hoppet om dig för att kunna vara mig själv igen.
Jag var tvungen att lära känna mig själv igen, utan dig, och det lyckades jag med.
Det var inte enkelt men jag beslutade mig för att sätta stopp för allt som hindrade mig från att vara lycklig och det inkluderade dig.
Jag beslutade mig äntligen för att lyssna på min magkänsla och lämna dig. Det var det bästa jag någonsin har gjort för mig själv.
Jag kände mig äntligen fri. Till en början var jag förvirrad och kände mig vilsen men så snart jag började njuta av livet utan att tänka på dig, började jag känna mig glad och lycklig och mer nöjd med mitt liv.
Jag kände mig äntligen som mig själv. Jag började om från början och jag bevisade för mig själv att det räcker med mig.
Du behövde inte berätta det för mig eftersom jag kände det själv, djupt inombords; jag kände att jag var tillräckligt god nog som jag var, utan dig, utan någon annan än mig.
I det ögonblicket försvann alla farhågor om att börja om från början. Jag visste att jag gjorde det rätta och jag fortsätter med det, varje dag.
Jag är så tacksam att jag hade styrkan att lyssna på min inre röst som sa åt mig att jag förtjänar mer än jag får och som stöttade mig i mitt beslut att göra det jag gjorde.
Jag är så tacksam att jag, trots allt, kände igen styrkan jag har inom mig.
