Du vet hur du ibland inte kan förklara varför du känner vissa saker om någon och ibland undrar du varför saker slutade som de gjorde?
Ibland klagar vi över orättvisan som Gud orsakat oss enbart för att upptäcka att det inte var orättvisa. Det var Gud som gav oss exakt vad vi behövde.
Problemet är att vi inte kan se det eftersom vi är förblindade av smärtan av att inte få det vi ville ha.
Detta hände mig också. Under en lång tid var jag förblindad av raseriet av att behöva förlora dig och jag saknade poängen av att ha haft dig i mitt liv.
Jag kunde bara inte acceptera det faktum att jag träffade dig, att vi anslöt till varandra när vi var främlingar och ett band bildades, bara för att förlora dig efter allt det.
Jag ville behålla dig, planera min framtid med dig och jag ville faktiskt att du skulle stanna.
Men du skickades aldrig åt mitt håll för att stanna, du kom bara in i mitt liv för att lära mig en läxa och när ditt jobb var klart, lämna.
Det fanns en anledning till att Gud rörde mitt hjärta åt ditt håll och det fanns en anledning till att jag blev mer knuten till dig än vad jag blev till någon annan person i mitt liv.
När jag ser tillbaka så ser jag att du spelade en viktig roll i mitt liv men du var tvungen att vara där bara tillfälligt så att du kunde uppfylla din plikt att visa mig ett annat sätt att leva på och sedan frigöra mig helt.
Det roliga är att du kom in i mitt liv i rätt ögonblick. Du var precis vad jag behövde på den tiden.
Du hjälpte mig att få så många svar och du tog fram det bästa i mig. Du hjälpte mig att bryta igenom mitt mörker och för det är jag evigt tacksam, lika tacksam som jag är mot Gud för att han skickade dig åt mitt håll.
Jag gjorde ett misstag när jag försökte förvandla dig till min “för evigt” person när det aldrig var din roll. Du var inte tänkt att stanna för alltid eftersom du var min “tillfälliga” person.
Du skickades åt mitt håll så att du kunde göra mig till en bättre person för dem som är tänkta att stanna för alltid och sedan var du tvungen att gå vidare till någon annan.
Problemet är att jag blev frustrerad när du lämnade eftersom jag inte kunde släppa dig.
Jag kunde inte förstå varför Gud skulle ta ifrån mig något så vacker, någon som hjälpte mig att läka. Men då påminde jag mig om vad du lärde mig och jag började se saker som hände mig ur ett annat perspektiv.
Då blev allt meningsfullt. Kanske om du hade stannat längre än du skulle så skulle din skönhet ha försvunnit, din kärlek hade dött och du skulle kanske inte vara lika inspirerande som du var.
Kanske skulle det vi hade förvandlats till en börda.
Jag hittade tro i trösten att vår berättelse är bättre lämnad som den är. Kanske om jag hade lyckats ändra på det så skulle jag inte kunna ha ett lyckligt lsut.
Du var en ängel som skickades för att lära mig en lektion, hjälpa mig att läka för att sedan flyga iväg.
Du lärde mig hur man släpper taget, hur man går vidare och inse att din del i min berättelse är över. Tack vare dig började jag tro att nästa person som Gud tar mig närmare till är exakt den jag behöver i mitt liv.
Jag är äntligen okej med att förlora dig för nu vet jag att jag är redo för dagen när jag träffar en person som var egentligen tänkt att stanna för evigt i mitt liv.
Jag vet att jag kan känna igen den här personen en mil bort, tacks vare dig kan jag äntligen förstå skillnaden mellan någon som rör vid min hand och någon som rör vid min själ.
