Att bryta min gyllene regel var det bästa jag kunde ha gjort…
Jag vet vad du tänker nu.
Läs också:
Varför i hela friden läser du din killes meddelanden utan hans tillåtelse?! Är det så man visar att man litar på sin partner?
Ja, jag vet att det var fel, och jag skäms fortfarande över det. Mitt enda svar är: jag hade en känsla. Efter att ha försökt ignorera den känslan i månader var jag till slut tvungen att erkänna den för mig själv. Så det gjorde jag.
Du kan säga att en känsla inte räcker för att rättfärdiga det jag gjorde. Jag håller med. Men att agera på den känslan var det bästa jag någonsin gjort.
Tillit och privatliv har alltid varit superviktigt för mig i ett förhållande. Gå aldrig igenom din partners mobil – det var min gyllene regel. Jag skulle inte vilja att min kille läste mina meddelanden utan att jag visste om det. Så jag skulle aldrig göra det mot honom heller. Och jag behövde ju inte det, för jag litade på honom. Eller hur?
Efter fyra år tillsammans bröt jag min gyllene regel.
Jag stod där och fick välja mellan min magkänsla och min tillit till honom. Den dagen valde jag instinkten.
Vår fjärde alla hjärtans dag tillsammans
På vår fjärde alla hjärtans dag tillsammans gick vi ut med några av hans vänner. Vänner jag aldrig hade träffat förut. Jag satt vid vårt bord medan musiken dunkade i öronen och såg fulla människor kasta sig över varandra. Han lutade sig mot mig och sa att han skulle hämta drinkar. Jag nickade och tog en klunk av min gin.
Så fort han hade gått frågade en kvinna: ”Så, vad gav du honom i alla hjärtans dag-present?”
”Ehm, jag köpte skor till honom”, sa jag. Efter fyra år hade jag redan gett honom allt jag kunde komma på – vad ger man egentligen till någon som redan har allt han behöver?
”Åh, fint. Och vad köpte han till dig?” fortsatte hon.
”Han gav mig ingenting”, sa jag generat. Jag kände knappt den här kvinnan och tyckte inte direkt om att få frågor som jag tyckte att hon inte hade med att göra.
”Va? Han gav dig inget på er första alla hjärtans dag tillsammans? Varför låter du honom komma undan med det?” frågade hon, helt chockad.
Va?
Varför tror hon att det här är vår första?
”Du vet, hans ex Sandra stalkade dig efter att hon såg en bild på er två tillsammans”, fortsatte hon utan att märka mitt ansiktsuttryck.
”När var de tillsammans?” frågade jag lugnt och tog en klunk av min drink.
”Åh, det var länge sen. Nästan ett år sen nu.”
Som någon som alltid övertänker allt började tankarna direkt rusa. ”Vad säger hon? Vilket ex? Är han otrogen?”
I samma stund kom han tillbaka med drinkarna i handen.
”Du är ett sånt svin som inte gav henne något”, sa kvinnan och slog honom lätt på armen.
Den natten låg jag klarvaken i sängen och tankarna snurrade kring det jag hade hört.
Jag sökte upp Sandra på Instagram och hittade henne i hans vänlista. Kontot var privat.
”Vad håller du på med?” frågade min inre röst.
Ja, vad håller jag egentligen på med? Jag litar ju på honom, eller hur? Ska jag verkligen lita mer på en främlings ord än på min partner? Jag la ifrån mig mobilen och somnade.
”Vem är Sandra?” frågade jag nervöst nästa dag. Jag berättade vad kvinnan hade sagt kvällen innan.
Han gick direkt in i förklaringsläge – hon var en gammal vän, inget mer. Hon hade varit förtjust i honom länge. Han la också till att kvinnan jag hade pratat med kvällen innan var galen. Hon gör alltid så. Hon går runt, hittar på historier och skapar problem mellan folk. Sandra var ingen särskild, och de var inte ens vänner längre.
Efter att ha lyssnat på honom när han övertygade mig, trodde jag på honom. Okej, vi glömmer det. Han sa att det inte var något.
Ett litet frö växer till ett stort träd
Jag trodde honom, men det var redan för sent. Ett frö av tvivel hade planterats i mitt huvud. Under de kommande månaderna växte det sig bara starkare, hur mycket jag än försökte ignorera det.
Varför hade kvinnan trott att det var vår första alla hjärtans dag tillsammans?
Varför hade hon sagt att de hade varit tillsammans om det inte stämde?
Om hon var vän med den här Sandra borde hon ju veta att de aldrig hade varit tillsammans.
Om hon var vän med honom borde hon ju veta om mig.
”Men det gjorde hon inte”, svarade min inre röst. ”Han har inte berättat för sina vänner om dig.”
Den insikten gjorde riktigt ont. Efter fyra år visste hans vänner inte ens att jag fanns?
De tankarna låg och glödde i mitt huvud i månader.
Ett ändrat lösenord och misstänkt beteende
Vi träffades igen i maj, dagen efter min födelsedag. När vi gick runt i ett köpcentrum bad han mig välja något till mig själv som födelsedagspresent. Efter att jag hade provat några saker gick vi därifrån tomhänta.
”Du borde ha tagit något bara”, sa han.
”Jag gillade inget av det.”
”Något hade väl funkat. Jag vill inte behöva leta länge efter en present”, sa han irriterat.
Jag är verkligen ingen presentmänniska. Presenter ligger längst ner på min lista över kärleksspråk. Ändå gjorde det mig arg att han fick det att låta som att köpa en födelsedagspresent till mig var en jobbig uppgift han bara behövde bocka av.
Under de följande två dagarna märkte jag att han inte lyssnade när jag pratade. Han ville inte gå ut. För någon som brukade få utbrott när jag hellre ville stanna hemma var det misstänkt beteende. Han vägrade följa med mig till en frisörtid eftersom han inte kände för det. Han sa att jag skulle sluta bete mig som en bebis.
Jag tog hans mobil för att beställa en taxi och insåg då att han hade bytt lösenord.
”Vad är lösenordet?”
”Just det, ge hit den.” Han tog mobilen, bokade taxin och undvek min fråga.
Hela dagen ringde varningsklockorna i mitt huvud utan paus.
”Vad tjänar det till att ta upp det nu?” tänkte jag. Jag skulle till flygplatsen nästa dag vid lunchtid och hinna med ett flyg. Spelade det någon roll att han plötsligt hade bytt lösenord?
Nästa dag vaknade jag klockan fem utan någon anledning. Min kille låg bredvid mig och sov djupt. Jag satte mig upp i sängen och letade efter vattenflaskan. När jag satt där klarvaken i mörkret blinkade hans mobils notislampa mot mig.
Hela mitt huvud fylldes av ett nästan överväldigande behov av att titta. Jag sträckte mig över hans sovande kropp och var noga med att inte väcka honom. Med hans mobil i handen satt jag där en stund medan hjärtat bultade som galet.
Jag tittade på honom. Ska jag göra det eller inte?
”Det här är inte okej. Jag borde inte göra det”, sa jag till mig själv.
”Men vill du inte veta om dina misstankar stämmer?” frågade min inre röst.
Jag kände till alla hans vanliga lösenordskombinationer, så det var enkelt att lista ut.
Mitt finger svävade en stund över den gröna WhatsApp-knappen.
Om jag tryckte skulle det inte finnas någon återvändo. Då skulle jag ha gjort det jag själv avskydde mest. Efter att ha brottats med mina tankar öppnade jag WhatsApp. Jag var tvungen att veta.
Jag scrollade igenom utan att öppna chattarna – inget stack ut. Sedan öppnade jag Instagram. Där fanns inte heller något att hitta. En suck av lättnad lämnade mina läppar.
Skulle jag berätta för honom att jag hade gått igenom hans mobil eller inte? Skuldkänslorna över att jag inte hade litat på honom började ta form i huvudet när hans mobil vibrerade. Ett meddelande på FB Messenger.
”Hej, baby.”
Hjärtat sjönk i bröstet på mig.
Chatten bekräftade alla mina värsta rädslor. Jag scrollade upp, läste några meddelanden och slutade sedan. Där fanns mer närhet än jag hade fått av honom på flera månader.
”Baby, jag önskar att jag kunde kyssa dig nu.”
Det meddelandet hade skickats kvällen innan, när jag låg och sov precis bredvid honom. Min värld rasade.
Meddelandet var inte från Sandra, som jag hade förväntat mig. Det var från någon jag visste att han hade varit vän med i tre år.
Jag väckte honom direkt och tryckte mobilen argt upp i ansiktet på honom. Jag grät och skrek. Jag kastade till och med en flaska på honom (jag siktade inte särskilt bra). Han sa ingenting, utan stod bara i hörnet av rummet och undvek min blick.
Det var bara tre timmar kvar tills mitt flyg skulle gå, och jag packade mina saker och tryckte ner allt huller om buller i väskan.
”Jag gör slut med dig”, sa jag till honom.
”Låt oss inte bestämma något nu”, sa han och såg på mig för första gången.
”Det finns inget att diskutera. Det är över.” Jag satte mig i taxin och åkte därifrån.
Jag hade en regel i mitt förhållande. Till slut bröt jag den. Och genom att göra det såg jag personen bredvid mig för den han verkligen var.
Borde jag ha tagit upp mina farhågor med honom tidigare? Borde jag ha pratat med honom så fort jag kände att något inte stod rätt till?
Ja, det borde jag. Jag hade kunnat göra allt på ett helt annat sätt utan att bryta mina egna regler. Men den dagen lyssnade jag på min intuition.
Och tack vare det tvingades jag erkänna det jag vägrade se. Jag är inte stolt över det jag gjorde, men jag ångrar det inte heller. För att bryta min regel gjorde mig fri.