Ibland önskar jag att jag var född i mycket enklare tider. Jag önskar jag var född när det var enkelt att dejta, när hela livet var enklare.
Missförstå mig inte, det är ingenting fel med hur vi lever idag. Allt har bra och dåliga sidor, men på något sätt känns det som att det dåliga börjar ta över.
Vi är en generation som har vuxit upp med telefoner och sociala medier men jag gillar att föreställa mig hur det skulle se ut om jag inte hade haft allt det.
Skulle livet vara enklare? Skulle det vara enklare att dejta?
Det kanske är enklare nu för att du har allt du kan tänka dig. Allt är tillgängligt. Men det kanske också är anledningen till varför vi inte uppskattar det.
För att det är för tillgängligt. Kolla på Tinder och Snapchat. Du är bara ett klick ifrån en dejt.
Förr i tiden hade människor inte den lyxen. Du var tvungen att gå ut, att prata med andra och lära känna dom. Och vet du vad? Det kanske är en process som varar och som är värd det.
Och jag vill ha det. Jag vill ha den klassiska typen av kärlek.
Jag vill ha den kärleken som är fin och oskyldig. Den som går igenom ådrorna och som får mig att skaka.
Jag vill ha kärleken som aldrig dör ut. Även om en utav oss dör så vill jag att kärleken ska leva kvar.
Jag vill ha den kärleken jag kommer att minnas. Den kärleken som får mitt hjärta att hoppa över ett slag varje gång jag ser honom, även då när vi har varit tillsammans i tjugo år.
Jag vill ha den kärleken som kommer till min ytterdörr. Jag vill ha en man som kommer till min dörr och plockar upp mig som den dam jag är.
Jag vill inte att han skickar ett meddelande om att han väntar på mig. Jag vill inte att han ska tuta från bilen.
Jag vill att han ska vara respektfull och behandla mig som jag förtjänar. Att han behandlar mig som en kvinna och inte som en dum flicka.
Jag vill ha den kärleken som lagar mig hemlagad mat. Män är fantastiska kockar när de vill vara det. Vad hände med det egentligen? Varför är det helt plötsligt pinsamt för en man att laga mat?
Även om han inte är världens bästa kock så är det tanken som räknas. Jag vill se honom gå den där extra milen för mig. Jag vill att han överraskar mig genom något så enkelt som en hemmalagad måltid.
Jag vill ha den kärleken som är enkel. Jag behöver inte dyra presenter eller stora gester. Jag behöver inte bli bortskämd. Jag behöver bara vara älskad, ärligt och föralltid.
Jag vill ha någon vid min sida föralltid och jag behöver ingenting annat.
Jag vill ha den kärleken som påminner mig om varför jag älskar honom varje dag. Den kärleken som är värd att vänta på. Kärleken som aldrig bleknar, inte ens med tiden.
Jag vill ha den kärleken som skiner starkast under de mörkaste dagarna.
Jag vill ha den kärleken som uppvaktar mig. Jag vill ha en man som ser mig i ögonen istället för att stirra ner i telefonen. Jag vill ha en man som får mig på fall istället för att räkna likes på sin bild.
Jag vill att han ska vara stolt över mig, hålla mig i handen när vi går längst gatan.
Jag vill ha någon som kysser mig utan att vrida på huvudet för att se om det finns någon som kan se att han är med en tjej.
Jag vill ha den kärleken som skriver kärleksbrev till mig. Det kanske är töntigt men jag bryr mig inte. Jag vill ha någon som anstränger sig för att försöka få ned vad han känner om mig.
Jag vill inte få det i ett mejl. Jag vill ha det handskrivet. Jag vill att han ska lägga ned sitt hjärta och sin själ på det. Jag vill ha en gammaldags typ av kärlek.
Jag vill ha kärleken som aldrig växer ifrån. Jag vill ha kärleken som inte blir förskräckt av mina rynkor när jag är gammal.
Jag vill ha kärleken som ser mig med samma förälskade ögon. Som från den första dagen vi sågs.
Jag vill ha en kärlek som är riktig. En kärlek som är äkta. En kärlek som varar.
Jag är så trött på snabb och modern dejting. Jag är trött på engångsligg. Jag vill ha den klassiska kärleken som inte behöver materiellt skit för att vara vacker och evig.
