Jag och mina förväntningar. Jag svär på att en av dessa dagar kommer det att ta kål på mig.
Mina förväntningar har redan sårat mig så många gånger men jag vet inte hur jag ska ändra på det.
Jag måste verkligen lära mig att inte förvänta mig att andra ska älska mig på samma sätt som jag älskar dem.
Jag måste sluta upp med att förvänta mig att andra människor ska skänka mig det jag skänker dem.
Smärtan av att förlora dig var så svår men smärtan av brustna förhoppningar var ännu värre.
Det är orsaken till att jag inte längre skyller på dig för mitt brustna hjärta.
Jag skyller på mina egna förväntningar.Jag skyller på mig själv. Jag förväntade mig att du skulle älska mig lika mycket som jag älskade dig.
Jag måste lära mig att gå in i allting utan att binda mig vid resultatet.Vissa saker måste bara ske.
Oavsett hur mycket jag hoppas på någonting annat eller att någonting bättre ska hända kommer inte slutresultatet av det hela att ändras.
En av dessa saker var vårt förhållande.Jag var alltid den som älskade mer i vårt förhållande.
Därför var det också störst risk att jag skulle bli sårad. Därför var det mitt hjärta som krossades i slutändan.
Jag hoppades alltid att det inte skulle ske.Att du skulle förstå vilken kvinna det var du hade bredvid dig och att du skulle vara rädd att förlora mig.
Sanningen är att du inte kan förändra någons känslor genom att älska dem mer.
Jag trodde verkligen att min kärlek skulle vara en bidragande orsak till förändring hos dig.Nu har jag mig själv att skylla för att jag trodde att en man som du kunde förändras.
Att en omogen kille som du var redo att engagera sig och stadga sig.
Jag älskade dig av hela mitt hjärta men olyckligtvis var inte ditt hjärta likadant och kunde inte återgälda så starka och djupa känslor som mina.
Du var inte redo för den sortens kärlek och det verkar som att jag inte kunde inse det under lång tid.
Jag ville att du skulle älska mig så mycket som jag älskade dig men det var omöjligt. Jag visste vem du var när jag förälskade mig i dig.
Det som attraherade mig först och främst var din skämtsamma och barnsliga sida, din naiva och oskuldsfulla personlighet.
Med tiden ville jag ha någonting annat. Någonting allvarligare.
Jag ville att du skulle visa att du hade mål och att du visste vad du ville ha ut av livet; åtminstone att du ville berätta att du ville ha mig i ditt liv.
När jag insåg att jag var redo för någonting mer seriöst frågade jag dig vilka dina avsikter var, var du såg oss. Du sa att du tyckte om mitt sällskap.
TYCKTE OM MITT SÄLLSKAP? Är det allt?
Jag var besviken. Du krossade mig med ditt svar.
Du brydde dig inte tillräckligt för att ställa samma fråga till mig, att fråga mig vad jag kände för dig.
Visst, jag njöt också av ditt sällskap men det fanns så mycket mer än bara det.
Mina känslor var djupa och dina hade inte förflyttats från “gilla”-stadiet. Jag älskade dig mer än du någonsin kommer att få reda på.
Från den stunden och framåt var jag tvungen att släppa tanken på att vi hade en framtid tillsammans.
Att ditt “jag tycker om ditt sällskap” var väckarklockan jag behövde för att ryckas ur mina fantasier om framtiden.
Jag lärde mig den hårda vägen att det är bättre att fråga än att anta.
Jag gissar att jag hade fel när jag ville att du skulle älska mig lika mycket som jag älskade dig.
Äkta kärlek är osjälvisk. Äkta kärlek behöver egentligen inte återgäldas.
Den behöver accepteras. Jag kommer aldrig mer att älska någon och hoppas på att få samma kärlek tillbaka.
Jag måste lära mig att inte förvänta mig någonting eftersom inga förväntningar är lika med inga besvikelser.
Jag måste lära mig att jobba på mina förväntningar innan jag kan gå vidare. Jag måste vara redo för nästa kille som kommer in i mitt liv.
Jag måste lära mig att släppa taget. Jag kommer inte att låta mina förväntningar krossa mitt hjärta igen.
Från och med nu kommer jag bara att lita på slumpen och universums makter.
Vad som är ämnat att ske kommer att ske och vad vi än gör så kan vi inte ändra på det.
