I början på detta år kände jag mig som världens lyckligaste kvinna för att jag hade honom. Han var en av de få männen som var nästintill den perfekta pojkvännen.
Han var omtänksam, lätt att prata med, maskulin, driven och passionerad. Så som jag såg honom hade han allt.
Jag kände att hans uppdrag i livet var att göra mig lycklig. Han överöste mig med uppmärksamhet. Han hade de roligaste sätten att överraska mig på. Han hade alltid tid för mig, hur upptagen han än var.
Jag var i sjunde himlen och allt kändes som en dröm som jag hoppades aldrig skulle ta slut.
Allt var perfekt. Men, efter ett tag började jag sakta men säkert se vem han egentligen var. Det var som att han helt plötsligt hade förändrats.
Han blev en person jag inte längre kände igen. All uppmärksamhet jag fick kändes som en börda.
Han kritiserade mig för det ena och det andra. Han tyckte inte om mitt beteende. Han blev irriterad på allt jag sa eller sättet jag sa det på.
Ena dagen var jag den mest perfekta flickvännen och andra klarade han inte av att se mig. Han hittade brister hos mig från topp till tå.
Det värsta var att jag trodde på honom. Jag trodde att det var jag. Att jag inte var tillräckligt bra för honom och att jag behövde ändra på mig. Han fick mig att tvivla på mig själv på alla sätt.
Det påverkade mitt liv, mitt arbete och min relation till andra personer, för att inte tala om relationen till mig själv.
Jag klarade inte av att fatta ett beslut för att jag blev osäker på ifall jag kunde göra det på egen hand. Jag gick till honom för råd eftersom han hade fått mig att tro att han hade svaret på allt.
Han gjorde mig fullkomligt förtvivlad. Jag kunde inte vara lycklig längre. Visst, jag kunde skratta ibland, men det fanns ingen lycka bakom mitt leende.
Det kändes som att jag fick betala tillbaka för alla lyckliga stunder vi hade delat.
Han sa att han älskar mig så många gånger. Han svor på att jag var hans livs kärlek. Han påstod att det inte fanns en större kärlek än vår. Nu vet jag att det var allt annat än kärlek. Kärlek ska inte göra så ont.
Om det var kärlek mellan oss så skulle han aldrig ge mig alla lyckliga stunder för att sedan förstöra dom med alla dåliga. Han skulle inte sagt att jag är vacker ena sekunden och sedan kallat mig alla slags fula namn nästa.
Han kunde inte ens hålla sig till de fina orden när han såg att jag var totalt förkrossad.
Om det var kärlek mellan oss så skulle han aldrig tryckt ned mig. Han skulle se på mig som sin likställda. Han skulle inte njuta av att se mig må dåligt. Han skulle aldrig fått mig att ifrågasätta min intelligens eller kompetens.
Om det var kärlek mellan oss så skulle han aldrig fått mig att känna att jag var otillräcklig.
Och det var det enda han gjorde – få mig att tvivla på mig själv, att tro att jag inte var vacker nog, smart nog, bra nog, eller tillräcklig för att kunna vara med honom.
Om det var kärlek mellan oss så skulle han aldrig stått och sett på när jag gråter.
Han skulle aldrig tillåta mig gråta på grund av honom. Han skulle aldrig sårat mig med flit. Han skulle aldrig varit den som orsakade alla tårar.
I slutändan kan jag bara säga tack för att du visade mig vad kärlek inte är . Tack vare dig välkomnar jag år 2024 som en helt ny person.
En person som inte tillåter någon trycka ned henne. En person som vet att hon är tillräckligt bra och som inte tillåter någon intala henne annorlunda.
En person som är starkare efter alla tårar. En person som lär sig att älska sig själv igen.