Det kommer inte att vara lätt.
Det är som att gå tillbaka till rötterna, in i mörkret, där allt påminner dig om smärtan du gått igenom.
Att bli kär igen känns som en stor uppgift och jag gillar inte det. Jag är rädd. Jag är rädd för att allt kommer upprepa sig och jag är inte redo för det.
Jag vet att jag överdriver, jag vet att min rädsla är onödig, men jag kan inte gå emot mig själv när jag vet vad jag har erfarit.
Jag vet att jag skyddar mitt hjärta och att muren är för hög för att förstöras. Mitt hjärta har lärt sig en läxa, och det har även jag.
Kärlek låter så magiskt och underbart. Att vara kär är som att veta att du kan ha ditt hjärta öppet och inte vara rädd för att få det krossat, för att du är modig nog. Jag har varit där.
Idag låter kärlek bara som hjärtesorg, och det beror på dig.
Hur dina ögon glittrade varje gång du sa att du älskade mig och hur du log varje gång jag grät gick aldrig hand i hand. Jag visste aldrig var jag skulle tro om dig eller om oss.
Jag trodde att det var meningen att kärlek ska göra ont ibland, att det krävdes mycket uppmärksamhet.
Jag trodde att jag behövde bevisa mig själv för dig för att du ska kunna älska mig. Jag behövde visa att jag var värd din kärlek.
När det började göra fysiskt ont så insåg jag att någonting var fel. Jag insåg att vad jag än gjorde så kändes inte ”kärlek” rätt. ”Kärlek” skadade mig och ”kärlek” krossade mitt hjärta.
Jag älskade så genuint och så oförsiktigt. Jag älskade utan att se hur dålig du var för mig, och på grund av dig är jag nu rädd för att älska igen.
Jag är rädd för att bli kär, så den mannen som anstränger sig och ger mig all sin kärlek inte har en chans att ta sig in i mitt hjärta.
Jag har skyddat mig till den punkten att jag själv inte kan hitta mitt hjärta i den här känslostormen.
Jag är trött på att falla och aldrig bli fångad av personen jag hoppas ska finnas där för mig och behandla mig som jag förtjänar.
Jag är trött på att förvänta mig så mycket och aldrig få det jag förtjänar. Jag är trött på min rädsla om att bli sviken ännu en gång, bara för att jag älskade ”för mycket”.
Mitt bröst är tungt men han finns fortfarande kvar och få det att kännas lite lättare.
Det är som att veta att det finns ett botemedel för dina problem, men du vägrar att ta det bara för att det en gång visat sig vara giftigt och nu vågar du inte lita på din magkänsla mer.
Så nu står jag här och tittar på personen i spegeln som är så rädd för att älska och frågar henne om det finns någonting jag kan göra för att få henne att må bättre, för att få smärtan att försvinna.
Men hon tittar blankt på mig för att hon inte har någon energi kvar. Men hon kommer att bli bättre. Jag kommer att bli bättre.
Jag kommer lära mig att leva med min besvikelse, för ibland är det så du upptäcker ditt eget värde.
Jag kommer att bli bättre, men jag behöver tid att läka. Jag kan inte bli bättre över en natt, och jag försöker inte heller bli det. Världen försöker tvinga mig att skynda, men jag bryr mig inte.
Mitt hjärta är svagt och jag vill inte få det krossat igen. Därför kommer jag att hålla det i säkert förvar ett bra tag till.
